Det är en imponerande och väl sammanhållen bredd han visar upp, Elias Krantz. Parallellt med åtaganden i Happiness och Mackaper har Night Ice fått gro under lång tid. Och det märks.

En personlig prägel som drar mot ett filmiskt krautflörtande språk och också legendarer som Can eller, säg, Neu! utgör detta album och det är i sanning en fröjd för örat (och ögat – omslaget är också det nämnvärt). Man rör sig lekande lätt bland ytterligheter och musikaliska berg och dalar. Mycket ska såklart tillskrivas Krantz egna musikaliska färdigheter, men det faktum att han tagit hjälp av medlemmar ur bland annat Fläskkvartetten, The Concretes och av exempelvis senegalesiska koralvirtuosen Solo Cissokho adderar bara än mer färg till skivan.

Det är, som nämnt tidigare, en skiva som gjord för ett sountrack som mår bäst av att lyssnas på i sin helhet. Ibland drar det iväg i en jazzig riktning jag aldrig vill ska sluta (Ibon) och i Young Ends anar jag nästan en hommage till spaghettiwestern-pekoralen. Det känns som om bara Krantz egen fantasi fått sätta gränserna.

Stående ovationer härifrån. Du borde också lyssna på Night Ice och stå upp. Det är det minsta du kan göra.