The Horrors har kommit långt sedan 2007 års debut Strange House. Vid den tidpunkten tycktes Southend-bandet närmast inkarnationen av pose i form av nihilistiskt skrän med större fokus på frisyrer och stuprör än på musiken. Personligen fann jag dem tämligen outhärdliga. The Horrors’ raison d’etre kändes mest som att få tag i pengar till hårspray. På uppföljaren Primary Colours började de dock skaka av sig kostymen; de svårt distade riffen och avgrundspunken ömsade skinn för att transformeras till gråblek krautrock, referenspunkterna förflyttade sig ett decennium tillbaka från det tidiga åttiotalet. Sea Within A Sea, en fantastisk monotoni om åtta och en halv minut, snodde mer än friskt från Neu! men var utan tvekan ett av det årets klimax (och fortfarande en vansinnigt bra låt).

Skying tar ut svängarna ordentligt, även om The Horrors för länge sedan lämnat den larmiga start-stopp taktiken bakom sig. De närmar sig återigen det glimrade årtiondet åtta-noll; men tar sig förbi Birthday Party-barrikaderna och smyger sig sakta fram emot synthpopen (även om de aldrig är speciellt nära, säg, Human League…). Sångaren Faris Badwan är i sin hittills starkaste form någonsin, och hans baryton utgör den centrala punkt som Horrors cirkulerar runt, långt ifrån debutens vansinnestjut visar Badwan, som också gjort sig av med artistefternamnet Rotter, prov på en kontrollerad styrka som varit svår att förutsäga.

Horrors är mycket konsistenta i att låtarna utvecklas och ta den tid de kräver; något man förmodligen lärde sig av repetitiva tyskar. Ingen låt ligger på under fyra minuter, två hamnar runt åtta. Singeln Still Life är en eftertänksamt glittrande sak körd genom ett skostirrarfilter, inledande Changing the Rain låter som en vinglig speldosa med direktlinje till en gammal rymdstation, hopplöst och för alltid på drift. För den som tvivlar, så är det högst positivt. Det är svårt att hitta fel i Skying. Det känns kanske en aning underligt att Badwan plötsligt låter som en ylande Bret Anderson i Monica Gems, men inte nödvändigtvis dåligt. Sedan finns de riktigt fina styrkebevisen, I Can See Through You, en väsande, monoton och driven återkoppling till Primary Colours, men med mer färg. Avslutande Oceans Burning skulle bitvis kunna vara något Robert Smith spottat ur sig runt Faith, men samtidigt är krautrocken fortfarande alltid närvarande hos Horrors, och fusionen är högst lyckad.

Skying är faktiskt inget mindre än en uppvisning. De flesta av The Horrors’ referenser finns kvar i en form eller annan, men de har finslipat sin form från odrägliga till oväntat lovande till att fastslå sin status som ett av de bättre, om inte bästa, brittiska rockbanden på senare år. Inte illa, inte alls.