dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Beyoncé: 4
4 (album, cd) Beyoncé
2011
Columbia
8/10

Being independent is not easy, but it’s gonna get easier.

Beyoncé rör sig mot en del spännande delar av musikkartan på 4, även om det vid en första anblick kan verka tvärtom. Balladerna känns många bland de få, tolv, låtarna, och de flesta passar det fint att sätta power framför, men man märker fort att 4 är ett gediget och stundtals äventyrligt verk. Disco, tjejgruppspop från 90-talet, rock och hiphop är begrepp som cirkulerar kring R&B:n på Beyoncés fjärde album. Men kanske är det ändå på de vanligaste typerna av låtar som hon imponerar mest. Best Thing I Never Had till exempel. En ”vanlig” R&B-ballad med galet mycket power, som ”vem som helst” hade kunnat göra. Och visst är det en låttyp som man har hört ofta, men ingen kan göra det lika bra som Beyoncé. En skiva där Beyoncé sjunger Mariah Careys och Whitney Houstons många gånger hörda hitballader skulle kanske vara det bästa jag någonsin hört.

Fast å andra sidan, Best Thing I Never Had, är lite för storslagen för att visa nyanser. Start Over lider också av samma problem, även om desperationen i de fantastiska verserna når fram och berör. De ”mindre” låtarna överrumplar helt och väcker alla sorters bra känslor. Där finns essensen av Beyoncé, där visar hon till hundra att hon är unik och kan göra sådant som andra inte kan.

1 + 1 är en klassisk kärlekslåt. Lite lik Etta James, och sedan Cadillac Records även lite Beyoncés, At Last, men med mer utav blottad villkorslös kärlek. Det är tidlös musik. Texten är fantastiskt fin, och Beyoncé får låten att nå makalöst högt trots att instrumentalen knappt, till skillnad från ett gitarrsolo á la classic blues rock i slutet, ändrar sig från sitt tillbakadragna och försiktiga läge. Jag vågar kalla 1 + 1 för Beyoncés bästa kärleksballad, hittills.

If I ain’t got nothing, I got you

I don’t know much about guns, but I, I’ve been shot by you
And I don’t know when I’m gon die, but I know that I’m gon die by you
And I don’t know much about fighting, but I, I know I will fight for you
Just when I ball up my fist, I realise I’m laying right next to you

Cause baby we ain’t got nothing without love

Lika ärlig på rösten är hon i I Care, vars trummor och hymner skulle kunna vara en riktigt köttig Krucial Keys-produktion. Hon har aldrig låtit mer sorgsen, eller förtvivlat arg. Det känns i hjärtat när hon sjunger. Varje ord är ett knivhugg i hennes starka person med ett känsligt hjärta, och smärtan förmedlar hon till lyssnaren. Den ylande elgitarren återvänder här, och man börjar så smått inse att det är ett riktigt coolt experiment som blandar sig mycket väl med Beyoncés R&B, för att skapa magi. Beyoncé sjunger längs med solot i omänskliga toner och det är det coolaste jag någonsin har hört.

I KNOW YOU DON’T CARE TOO MUCH BUT I STILL CARE

Beyoncé sjunger i versaler, sjunger sig genom barriärer, tar sin musik till oanade höjder. Igen.

I Was Here är visserligen bland det svulstigaste, men med sitt budskapet ändå rysligt övertygande och med rätta av kritikerkåren en av de mest hyllade låtarna.

Party är producerad av Kanye West och är därför med på albumet. Det är i alla fall så det känns. Det är ingen dålig låt och den växer faktiskt för varje lyssning, men det är det mest livlösa jag har hört av Beyoncé. André 3000 fick mycket intresse riktat mot sig när låtlistan publicerades och hans namn fanns med som enda gäst, men han är inte mer än en förbannat tråkig besvikelse. Jag är ett stort fan av OutKast och har längtat länge efter livstecken från 3 Stacks. Party är inte ett sådant.

Är det fest som gäller så är det definitivt Countdown man ska spela på hög volym. Det sinnessjuka tempot liknar ingenting annat, och Beyoncé tar sin R&B till gatan och gör den überurban. Den superimponerande sångrösten slipper man dock inte, och det är där man blir paff. Refrängen är ett lysande vackert stycke, och där den ligger på tokiga virvlande trummor förloras man i en härligt förvirrande extas. Hur bra som helst.

Förfesten till Countdown får vi i Love On Top, som låter som om den skulle kunna vara tagen från lillasyster Solanges senaste skiva, och framför mina ögon dansar en tonårig Beyoncé i magtröja. Hon låter lycklig på ett sätt som man bara kan vara när man inte har lärt sig att vara vuxen än. Love On Top är favoritlåten min, och för de som, precis som jag, njuter av de ljuvliga vibbarna från 80-talet är även Schoolin’ Life (en av tre bonuslåtar på deluxe edition) smittad av dem och väl värd att lägga till i spellistan.

Rather Die Young lånar grovt av Lutricia McNeals one hit wonder Aint’ That Just The Way (jag måste erkänna att den låten jag direkt drog kopplingen till var smurfarnas version, Musiksmurfen, från Smurfhits 2 (min favoritskiva under lågstadieåren), men min fyra år äldre syster informerade om Lutricias superhit) under ett par väldigt tydliga sekunder i refrängen. Det ger låten en väldigt stark melodi som tåls att spelas om och om igen. Det är kanonbra.

4 är extremt snyggt paketerad både ljud och bildmässigt, precis så som man vill ha ett album. De 12 låtarna, valda från över 70(!) inspelade, är snabbt förbi, samtidigt som de erbjuder så mycket att det känns som att det har gått en lång tid. Beyoncé har gett oss ännu en bit av hennes själ. Utöver den överväldigande musikupplevelse som 4 är är det ett mycket intressant kapitel i Beyoncés liv och karriär. I Year Of 4, en dokumentär på 20 minuter som Beyoncé har producerat själv, delger hon hur skapandeprocessen gick till och hon bjuder dessutom på lite, men mycket tillfredsställande, privatliv. Det är en film som ger ett nytt djup till albumet, men mest är det fantastiskt att se Beyoncé visa vem hon är.

Run The World (Girls) är en klockren avslutning. Så rätt att det räckte med en första blick på låtlistan för att låten skulle börja växa i mitt hjärta. Mina åsikter om den har skiftat rejält, de har skruvats upp till max. Låten är fullkomligt sprudlande, en riktig jävla superhit, men skit i det. I Year of 4 är Beyoncé orolig över koreografin. Det är viktigt att det blir perfekt i musikvideon, målet är nämligen ”change the nation”. Jag älskar Beyoncé för vad hon siktar på. För vad hon tror på och försöker samla en armé till. För tio år sedan, med Survivor och Independent Women, började hon sin tjänst som inspirationsambassadör på allvar, och det hade inte gått att fira jubileumet på något större, starkare eller mer rörande sätt än med Run The World (Girls). Jag tar det högst personligt. Tack B.

Disrespect us, no they won’t.

Who run the world? GIRLS
Who run the world? GIRLS
Who run the world? GIRLS
Who run the world? GIRLS
Who are we? What we run? THE WORLD
Who are we? What we run? THE WORLD
Who are we? What do we run? WE RUN THE WORLD
Who are we? What we run? WE RUN THE WORLD

Who run the world? GIRLS

Karin Lillbroända

Publicerad: 2011-07-09 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-09 09:42

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #6039

4 kommentarer

helt okej skiva.
http://soundcloud.com/the-wayward-buses

Jonatan Oregistrerad 2011-07-10 15:10
 

[...] langar mycket sensuell video till hennes bästa kärleksballad någonsin. Från nya albumet 4. Och juste, hon är fett gravid nu! På [...]

Dagens video: Beyoncé "1+1" | dagensskiva.com Oregistrerad 2011-08-29 22:20
 

[...] är den tredje videon från 4. Videon är regisserad av Adria Petty som tidigare regisserat videon till Sweet [...]

 

[...] med musikvideorna, som vanligt. Dance For You är ett bonusspår på deluxe edition av senaste 4, och den sjunde videon från albumet. Nästa vecka släpps überfantastiska Live At Roseland på [...]

 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig