Det är väldigt svårt att förhålla sig till ett nytt Gillian Welch-album. När albumet släpptes i veckan haglade slentrianhyllningarna och jag själv var en del av det. När redaktionen skulle sätta samman månadens bästa musikhändelser var jag inte sen att deklarera att det är Gillian Welchs nya album som är bäst. Inte behöver jag höra det för att veta. Kommer hon tillbaka med ett album efter åtta år så kan det inte vara annat än det bästa som hänt den månaden, eller året.

Det finns något ohämmat i kärleken till Gillian Welchs musik. Något så uppriktigt hos både lyssnare och artist som man sällan springer på annars. Men en Gillian Welch-lyssnare är inte heller sen att tala om när det inte blev så bra. När det blev rörig bluegrass av alltihop eller när Neil Young-influenserna sprang iväg och tog över. Numera känns det som om man inte behöver oroa sig för det där. The Harrow & the Harvest är så basic det kan bli. Gillian Welch och vapendragaren David Rawlings har haft en sån förbannad skrivkramp så förbannat länge att de inte ger sig ut på några djupa vatten. De skriver bra låtar rakt av. Ingenting trillar utanför ramarna. Inga risker tas.

Det är svårt att övertala sig själv att det här inte är ett fulländat album. Det är svårt att sätta på pränt att det kanske inte händer lika mycket som på Soul Journey eller är lika vackert som på Time (The Revelator). Samtidigt är The Harrow & the Harvest ett fantastiskt album. Ju mer jag lyssnar, desto djupare sjunker jag bland de långsammaste av melodier, som vindlande Tennessee.

The Harrow & the Harvest är ett av de mer enkla Gillian Welch-albumen. När hon tidigare släppte album med två-tre års mellanrum fanns en tydlig utveckling mot något tyngre och bluesigare. Soul Journey som till en början kändes lite för snygg blev decenniets bästa skiva. Sen tog det stopp och blev tyst. Då och då dök det upp samarbeten men det var inte särskilt mycket. Så kom sommaren 2007 och jag stod i publiken på Vega i Köpenhamn med rysningar längs nacken och håret på armarna rakt ut. Gillian Welch och David Rawlings spelade alla gamla låtar som om de var nya. När vi lämnade spelningen fanns inga förhoppningar om nya alster. Det kändes inte riktigt upplagt för det. Men med David Rawlings Machines album A Friend of a Friend från 2009 började det hända något. Albumet var en David Rawlings-produktion men där fanns duetterna, som den fantastiska Bells of Harlem som var lite som att vara på julkonsert med världens bästa duo. Och det var även där de fann sitt låtskrivande igen. Helt plötsligt var det inte längre lika svårt. Och nu ligger The Harrow & the Harvest med handgjort, kaffefärgat omslag på bordet.

The Way It Will Be och Down Along the Dixie Line är typiska Welch-skapelser. Långsamt, stämmor, lite snygga gitarrgrejer. Det är ungefär så det låter i stort. Varje Gillian Welch-album är något att hålla fast vid under en lång tid. Tar det åtta år igen så klarar jag mig ganska bra med The Harrow & the Harvest under tiden.

Gillian Welch – The Way It Goes @ Conan 2011