Brother Ali har ett stort register väl värt att ta del av, men för att förstå hans storhet behövs det inte mer än det korta introt som är hans på det här albumet. Hans tal om gemensamhet i en värld som inte vet var den är på väg ingjuter en varm och genuin känsla över hela spåret. Trots det metalliskt robotljudande beatet känns det organiskt och ytterst harmoniskt. Något som går som en röd tråd längs hela detta album. Beatsen är välfyllda. Det är ofta hårt i grunden med slingor och takter skapade på en rymdfärja i den yttre galaxen ovanpå. Trots det känns musiken ofta jordnära. Mycket tack vare en del jazziga inslag, som givetvis märks mest på Roy Ayers-gästade Be A Father To Your Child, och The Grouch pondusfyllda röst. Med lite lyssning av de bådas tidigare sologrejer är det här verkligen en totallyckad blandning av Zion I:s galenskap och Grouch mer klassiska boom bap-rap.

Jordnära, men inte så pass att det här är något man spelar när man vill njuta av skogens lugn. Nej, det här är energisk livsglädje i musikform. Jag har inte haft skivan i min ägo alltför länge, så just nu är det en allti lika spännande kavalkad av sprudlande låtar, där främst första halvan nästan är överväldigande, för mig, men det är också ett sammansvetsat projekt där varje låt passar den nästa alldeles perfekt. Som med alla skivor tar det lång tid innan man verkligen känner dem. Det här är ett album som jag verkligen kommer att lära känna, för jag kommer lyssna mycket och länge. Det är bara ett par gånger under skivans timme som det inte riktigt bjuder upp, men det är aldrig så dåligt att man skippar spår.

Jag bubblar när jag lyssnar på det här. Det är svårt att beskriva. Jag körde bil och förvånades över att högtalarna inte spräcktes när jag inte kunde sluta höja volymen till Leader och Drop It On The 1. Det vibrerande introt till Journey To Forever får mina nerver att både slappna av och börja spritta. Segerkänslan som Victorius People fyller hela rum med är rörande. Albumets allra bästa låt är It’s Going Down. Nu kanske jag slänger runt med begrepp som jag egentligen inte känner till, men jag vill kalla It’s Going Down för storstadsfunk. Beatgrunden är ett hårt riff, och i bakgrunden finns blåsinstrument och tunnelbanetåg som viner förbi, skateboards som rullar på het svart asfalt och ett flygplan som lyfter. Eller så är det bara så bra, och livfullt!, att jag börjar hallucinera.

Zion I & The Grouch spejsade hiphop har för tillfället(?) gjort mig allergisk mot långsam, deprimerande, sparsmakad indiehiphop, skapad av smala killar i neddragen mössa, som jag borde recensera. Z&G:s musik är så virvlande att stormen tar alla mina tankar med sig. Jag tänker inte. Jag bara lyssnar, och dansar ombord på rymdraketen.