Små fragment av Lupe Fiascos tredje album är förbannat bra, och bra på exakt det sätt som han nog har tänkt. Lupe vill göra något helt eget, något som dock bevisas mer av Lasers bottennapp än de bra låtarna. Långt borta är enkelheten från Food & Liquor. Lupe har vandrat iväg på många musikaliska äventyr.

Första låten är en lysande öppning med ett flytande sound där sångerskan Sarah Green hjälper till att tänja gränser. Lupes rap är långt bort, det understa av alla lager. Det är först i nästa låt som han hörs ordentligt, och han är fortfarande en bra rappare. Words I Never Said är en agressiv låt, men Lupes klena stämma klarar av det. Skylar Grey sjunger refrängen och med sin speciella, och irriterande tilltalande, desperata röst får hon alla låtar hon är med på att låta likadana. Skylar Grey är mer en genre än en artist.

Albumets absoluta höjdpunkt kommer tidigt. Det är Till I Get There, albumets tredje låt. Det är en glad och upplyftande låt som faktiskt påminner om Empire State Of Mind, dock inte med en lika mäktig känsla. Det är en tillbakalutad men ändå stark låt där Lupe skiner allra mest på hooken. Underbart bra faktiskt, och i det skedet känns Lasers riktigt rolig att lyssna på. Det börjar ju så bra, och fortsättningen skulle kunna vara ännu bättre. Men det är den inte.

Helt åt helvete är den. Bland den tramsiga sörjan som antagligen inte ens uppskattas av de slampigaste av dansgolv (de tre sämsta låtarna gästas av den hallucinogena autotunade drogen MDMA) finns det visserligen låtar som är lite bättre, men allt är så fruktansvärt långt bort från Lupes förmåga.

Lupe har alltid varit ett frågetecken för mig. Debuten är ett album som jag alltid har tyckt om väldigt mycket. Food & Liquor är lätt. Lupe gjorde sin grej där, och resultatet blev nästan för naturligt för att analysera. The Cool är motsatsen. I många år har jag kämpat med att lyssna på Lupes andra album. Bara ett par låtar in har jag alltid tröttnat så hårt att det har varit omöjligt att fortsätta lyssna. The Cool är en svår skiva, alldeles för svår för dess bästa. Det var först häromnatten som jag tog mig igenom hela. En varm aprilnatt som jag spenderade i min ensamhet på en inglasad balkong var vad som krävdes för mig att inse att The Cool nog är en satans bra skiva.

Tyvärr finns det ingen rätt plats eller tidpunkt för Lasers. Det är ett fiasko, men med 2/3 rätt ger jag inte upp hoppet på Fiasco än.