Hnngh, uh.

I look up and spy a partially concealed, chin-bristled, wide-eyed man. Imagine Ernest Borgnine. He’s peering in at me through the tiny rectangular open window that sits above my shower. I shudder backwards slightly, looking directly at him as he drops away, clattering to the ground outside. There’s a commotion of bushes, then nothing. I guess his escape route is well mapped. I wonder if he was happy with his prey – a thick-set baldy Scotsman. The man of his dreams, no doubt. Briefly, I consider chasing him, but then decide to do some washing instead. I place a chair in the shower, stand on it and close the window he’d been peering through. I suspect that now, this room will get unbearably hot, but surely the sight of me washing my smalls would render him in such a state of excitement – it’d be wrong of me to present such danger.

Day 5, North American Branded Panic. Burlington, Vermont.

Att läsa James Yorkstons turnédagbok är inte särskilt långt från att lyssna på något av hans album. Det är samma typ av regngråa poesi och samma långsamma harvande i detaljerna. Efter första turnéskildringen i boken så upprepas praktiskt taget samma händelser om och om igen. Yorkston betraktar reserverat omvärlden och delar inte ut goda omdömen i onödan. Hans turnévardag består av den eviga jakten på vettig vegan-mat, läsning av pretentiös litteratur i logen, regn och kyla och sprit på flygplan. Han beskriver nästan avmätt sina resor. Men läser man tillräckligt sakta för att matcha Yorkstons tempo så inser man att han faktiskt tycker om det flesta människor han träffar, trots att de mest beskrivs som irriterande. Han tycker om att få sällskap till middagen, även om han utgår från att inta den tillsammans med en bok. Han stannar i trånga barer med dålig whisky där alla är otrevliga. James Yorkstons intresse för människan är kanske inte det som slår en allra först men det är det som stannar kvar.

I ett av de mest minnesvärda passagerna i boken berättar han om hur han träffar en man på nattåget till London där han ska spela under julveckan. Yorkston vaknar bakfull och utsliten då tåget kommit fram. Den trevlige mannen han delade kupé med har redan klivit av men har glömt sin väska på bädden. Som den gode medborgare Yorkston är känner han att han borde kolla att väskan inte innehåller något skumt. I väskan ligger en gås med fjädrarna kvar.

The goose looks up at me with one dead eye. Hello James. I am a dead goose, bound for a posh man’s pot.

James lägger ner gåsen och lämnar den.

Det är lite för få minnesvärda passager i It’s Lovely to be Here. När han åker på den sista turnén i boken börjar man räkna sidorna. När gatorna och vad han egentligen får från ridern beskrivs i detalj. När han äter ännu en banan eftersom alla restauranger serverade kött- och mejeriprodukter och inte så mycket annat. Då börjar det blir väl ensidigt och långsamt. Men det är inte heller lätt att läsa boken på just det sätter heller – långsamt och funderande. Som Yorkstons sinnesstämning rakt igenom boken. Oftast hastar jag på i läsningen i jakt på intressant detaljer eller fascinerande människor. Kanske är det en vana efter att ha läst en bunt av de oändligt många drog- och sexfyllda hårdrocksbiografier som strösslats över pockethyllorna de senaste åren. Men det är ju sällan turnélivet ser ut på det sättet. Yorkston har snarare skildrat en ganska långsam och ensam tillvaro på ett kärleksfullt sätt. Han är så mycket människa och så lite någon som letar rafflande turnéhistorier att berättade för journalister och vänner. Han hittar det fina i någonting annat. Något man hittar om man läser långsamt.