I The Views första video Wasted Litlle DJs från 2006 har privata filmsekvenser klippts ihop och beskådaren får följa bandet under en succefylld sommarturné runt om på de engelska ö-rikets alla festivaler. Det spelade inte någon roll vilken festival som besöktes, utan att ramsorna ”The View, The View, The View are on fire” ekade mellan tälten på festivalområdena.
Den karismatiska sångaren från Dundee, Kyle Falconer och hans tre bandkompisar kom genast att bli Storbritanniens nya kelgrisar efter detta framgångsrika rock ‘n’ rolltåg.
Fem år senare och bandet är inne på sitt tredje fullängdsalbum, Bread and Circuses som är uppföljare till det briljanta Hats off to the Buskers från 2007 och det inte lika välarbetade Which Bitch? från 2009 som i ärlighetens namn likaväl hade kunnat slopats, undantaget några få guldkorn som då hade passat utmärkt som en EP.

Jag får känslan av att bandet har rannsakat sig själva och tagit vid där de slutade efter Hats off to the Buskers och fortsatt på just den inslagna vägen då detta var ett mycket vällyckat koncept med raka engelska pubrocksanthems blandat med ungdomlig lekfullhet, vilket märks i inledningslåtarna Grace, Underneath the Light och Tragic Magic.

Ibland går lekfullheten lite för långt och bandet återkommer även i detta album tyvärr till Chas ‘n’ Dave inspirerande fyllesånger vilket exemplifieras i Girl och Whitches. Jag trodde att den här typen av låtar skulle undvikas att komma med på albumet då producenten Owen Morris införde alkohol- och drogförbud under inspelningen.
Däremot har varken Owen Morris eller The View förlorat omdömet då de valt att förfina och göra produktionen mer tight i mellanpartiet på skivan och undvikit testosteronstinn gitarrock. Life och Friends är en ren fröjd att lyssna på och tydliga influenser har uppstått efter en lång Europaturné tillsammans med Mando Daio. Skivan går ner i tempo och det behövs efter den kraftiga rivstart som de inledande låtarna bjuder på.

Blondie och Sunday återger rytmen i den trampande engelska pubrocken och även fast det emellanåt känns lite tjatigt så svänger det och det är svårt att inte ryckas med i Kyle Falconers fängslande och karakteristiska Dryburghdialekt.

Inför skapandet av Bread and Circuses skrev gruppen runt 50 låtar och det som gläder mig är att dom har varit så pass nykter i sin bedömning och valt att ta med låtarna Walls och Happy som ger skivan någon form av djup och balans. Jag hade gärna sett fler låtar av den kalibern. Och avslutningen Best Last Forever skulle överensstämt med verkligheten om de inte valt att lägga in det horribla gömda 13:e spåret Whitches som sista spår.

Det som gjorde The View så stora den där sommaren för knappt fem år sedan är att bandet hade en energi och glöd vid sina liveframträdanden, vilket dom förvisso fortfarande har. Men tyvärr lyckas dom inte överföra denna känsla till Bread and Circuses.

Grace