Det stora problemet jag har med Lupe Fiasco är att jag inte vet vad jag ska med honom till. Han har en ganska opersonlig röst som rör sig någonstans i Kanye Wests bakvatten och eftersom han till skillnad från West inte producerar själv kan han inte luta sig mot personliga beats heller. Det finns för få krokar, taggar och minnesvärda låtar här.

Trots det är ”Food & Liquor” en sympatisk skiva. Jag uppskattar till exempel de stundtals överdrivet vänliga texterna. Att Lupe Fiascos rader dissats som orealistiska i till exempel ”Kick, Push” där en säkerhetsvakt ödmjukt ber honom sluta skejta på en parkeringsplats eftersom det helt enkelt inte är tillåtet känns… märkligt.

Jag gillar att någon vågar visa bilder av en annan, vänligare, värld än den som etablerades och varit rådande inom hiphopen sedan åtminstone N.W.A. gav oss ”Fuck Tha Police”. Det känns befriande att att någon vågar visa att man kan komma längre med lite vänlighet. På något vis är det fascinerande att vänlighet kan vara något provocerande.

Sen erkänner jag gärna att jag önskar att Lupe Fiasco kunde ryta till åtminstone någon gång. =Och att jag inte har något problem med en pissförbannad rappare som spyr ur sig galla utan eftertanke.

Samtidigt är det som motvikt till de senaste årens rådande hiphop-schabloner (g-g-g-g g-unit!) Lupe Fiasco fyller störst funktion. Jag önskar verkligen att han kunnat komma med snäppet slagkraftigare låtar. För om jag ska vara riktigt hård finns bara en låt vid sidan av ”Kick, Push” som verkligen knäcker mig. När övergrymma Jill Scott gästar på den skrapigt knastriga, jazzigt stråkdrypande, ”Daydreamin'” som till en ganska rejäl del bygger på I Monsters ”Daydream in Blue” står håren på armarna i prydlig givakt.

För den som vill ha sin hiphop snäll och vänlig och möjligen tröttnat på Kanye Wests allt större ego passar det här sannolikt mer än väl. För den som köper mer än tre hiphopskivor per år känns det mer tveksamt. Det vänds inte på några nya stenar här. I min värld behöver en debutant komma med något åtminstone lite eget eller åtminstone en tydlig personlighet för att räknas på allvar. Duktigt räcker inte hela vägen.