Chromeo och Sébastien Tellier i sina största axelvaddar.

Ungefär där hittar vi Society.

Nu när vi på allvar tagit klivet in i det andra årtiondet det här millenniet så borde vi också växla över till en annan musikhistorisk influens för popdansmusiken. Åttiotal borde bli nittiotal. Men än så länge hänger pastelldecenniet kvar – och definitivt på DVAS fjolårsalbum.

För även om DVAS stod för ett av bidragen i min lista över 100 fantastiska låtar från 2008 så tog jag mig aldrig tid att verkligen lyssna på Society förrän i år.

Rätt dumt, visar det sig.

DVAS delar inte bara influenser med Chromeo. Precis som sina kollegor består laguppställningen av två personer och precis som sina kollegor hör Jered Stuffco och Darren Veres hemma i Kanada. Och i grund och botten är det pop vi pratar om hos båda grupperna – pop med discoglittrande dansgolvsdrömmar. Fast där Chromeo har en backdrop fylld av Rockit och röstboxar är DVAS lite mer slängigt tillbakalutade. Och lite blåare.

Det lånas keyboards från Telliers Kilometer, bjuds på betongvackra nattekon i Ambient Room, rullas ut Band Aid-kyrkklockor i studsande Consenting Adults och knorras som bara den i Inner Sanctum (som av någon anledning varje gång får mig att tänka på Ali Loves Diminishing Returns). Och så albumets kanske två finaste stunder: sequencer-bloppande Questions med sitt stillsamt vemodiga leende å enda sidan och fullständigt skamlöst åttiotalsorgiestudsande Giving It All Away å den andra. Över alltihop blir det svajig sång gränsande till det falsettiga, precis på rätt sida om ”charmig”.

Visst känns Society som ett album för stunden snarare än musikhistoriens kritiskt granskande öga. Men när vi går i mål till tonerna av söta klockspel i analogvackra Passionate Persuasion känns det verkligen som att det inte spelar någon som helst roll.