När den överlevande musikmotorhalvan i den fantastiska sjuttiotalsprodukt som var Chic bestämmer sig för att för första gången samla ihop gruppens musikaliska arv i en box är det Everybody Dance som får öppna dörren.

Inget kunde vara mer självklart.

Dance, Dance, Dance (Yowsah, Yowsah, Yowsah) var först. Le Freak har blivit gruppens allra mesta signum. Good Times har rent musikhistorisk gjort djupast avtryck.

Men skulle jag bara välja en enda låt av Chic skulle det bli Everybody Dance.

Under åtta och en halv minut sammanfattar Chics andra singel allt som var Chic. Här finns den omöjligt smittande refrängen, Nile Rodgers wackande gitarr, Bernard Edwards blappande bas precis på andra sidan högtalarmembranet (dessutom med en basslinga snudd på i klass med Good Times). Men här finns också alla de ingredienser som via Chic skulle komma att sätta tonen för det som vi idag känner som disco. Handklappen, pianot, stråkarna, du-du-du-du-du-sång. Hyllningen till dansen, dansgolvet och lördagens förtrollande minnesförlust. Borta är veckans grå bekymmer. Måndagen är fortfarande långt borta.

En fullständig och total kärleksförklaring till musikens livslyftande kraft. Musik att bli kär till. Musik att bli kär av.

Musik när den är som bäst.

När Nile Rodgers samlade ihop The Chic Organization hade det gått 34 år sedan Chic såg dagens ljus. Det hade dessutom gått 14 år sedan Bernard Edwards lämnade världen bara 43 år gammal. Men som titeln antyder är The Chic Organization inte bara en sammanställning av Chics karriär. Det är en vägkarta över det musikarv som Rodgers och Edwards lämnade efter sig i slutet av sjuttiotalet och i början av åttiotalet – som låtskrivare, artister och producenter.

Här finns förstås Dance, Dance, Dance (Yowsah, Yowsah, Yowsah). Le Freak, med sin odiscotypiska minimalism och sin basgång snudd på helt utan basgång. Good Times, med musikhistoriens förmodligen bästa basgång – som dessutom mer eller mindre helt på egen hand raketstartande hiphopen som skivfenomen. Här finns förstås också I Want Your Love med sin kärleksförsynt wackande gitarr, sin blodvarmt pumpande bas och några av discons vackraste, snyggaste och lekfullaste stråkar. Här finns också förbisedda Chic-stunder, som titelspåret från Soup For One-soundtracket (en låt som världen 2000 återupptäckte tack vare franska Modjos houseuppdatering Lady (Hear Me Tonight)).

Men här finns också artisterna som Rodgers och Edwards skapade magi åt vid sidan av Chic. Som Norma Jean Wright, Chics första sångerska, med bland annat Saturday, Sorcerer och framförallt ursnygga High Society. Här finns förstås ett gäng låtar från Sister Sledge, som under några år var ett ”Chic II”. Framförallt i fullständigt överfantastiska låtar som nyförälskelsebubblande Thinking of You och He’s the Greatest Dancer, en av de bästa låtarna att gå och vara ”Shaft”-snygg till (komplett med trench och polo). Andra givna gäster i låtlistan är Carly Simons Why, Diana Ross I’m Coming Out och Upside Down och Sheila & B. Devotion discosignatur Spacer. Alla värda långa texter helt på egen hand. Alla livsnödvändig lyssning.

Eftersom det är en box får vi förstås outgivna guldkorn. Som Dream Girl, Rodgers och Edwards enda samarbete med Teddy Pendergrass. Låten fanns med i Soup For One-filmen, men gavs aldrig ut på soundtracket eller i någon annan form. Här finns tre låtar från det album som duon producerade åt Johnny Mathis, men som heller aldrig släpptes. Detsamma gäller en låt med Fonzi Thornton och förstås några av Chic-låtarna i samlingen.

Så ja. Det här är disco när den var som bäst. Men det här är också fyra skivor som hade kunnat bli ännu bättre. The Chic Organization sträcker sig till Chics näst sista album 1983 – tre-fyra år efter den stora discokraschen. Och även om Chic aldrig själva kallade sig för ett discoband fanns det få grupper som lika intimt förknippades med genren. Det gjorde också att Chic drabbades extra hårt av anti-discovågen. Musiken på Chics åttiotalsalbum känns därför som skapelser från en musikmotor som tappat sitt självförtroende. Sin mojo. En musikmotor som lite ängsligt försöker hitta en ny form. Anpassa sig istället för att rita upp kartor för andra att följa.

Fler låtar från Sister Sledge och Norma Jean (We Are Family och Norma Jean hade platsat i sina respektive helheter här) hade jag inte gråtit över. Men visst. Jag förstår viljan att måla upp en helhetsbild, även om helhetsbilder sällan är det som artistkarriärer mår bäst av.

Sedan finns det andra saker av mer eller mindre skadlig karaktär. Att Will You Cry (When You Hear This Song), Chics vackraste och mest hjärtsöndermalda stund, inte fått följa med är en stor förlust. Att den istället ersätts av en tramsig tagning från inspelningen av densamma (som dessutom får avsluta hela boxen) är direkt oförlåtligt. Då är det ett betydligt mindre problem att några av låtarna inte är med i sina originalversioner utan i edits av Dimitri From Paris. Kalas för oss nördiga Chic-fans och så kärleksfullt och finkänsligt gjort att det inte är i vägen för nytillkomna tittare.

Så visst finns det invändningar. Men för varje invändning finns det minst en låt som kan rädda liv.

Och ja. Så stora ord behövs faktiskt då.

Music never lets you down
Puts a smile on your face, any time any place
Dancing helps relieve the pain
Sooths your mind, makes you happy again
Listen to those dancing feet
Close your eyes, and let go
But it don’t mean a thing if it ain’t got that swing

Everybody dance, du-du-du-du-du
Clap your hands, clap your hands