Det fattades avgjort en del Gun Club i dagensskiva.coms arkiv. Efter att i en kaosartad flytt återupptäckt Miami är det tid att förändra det. Egentligen är det hela rätt symptomatiskt; Gun Club var inte ens på rätt plats under sin faktiska existens, och efter det har de ofta glömts bort och hamnat i skymundan. Om man ser till deras perfekta häxblandning av punk, blues och country närmar det sig ”oförlåtligt” på gradskalan. Nära relationer till The Cramps, Blondie, The Bad Seeds, och på ett vänster även Sisters of Mercy ger även de en viss indikation om nivå och slutmål.

Miami är deras andra album, släppt 1982, inte långt bakom klassikern Fire of Love. Vildhjärnan Jeffrey Lee Pierce hade tidigare agerat som ordförande för Blondies fanclub, vilket förmodligen spelade viss roll för bandets kontrakt med Chris Steins Animal Records. Bandet flyttade till New York för inspelningen, och Stein producerade. Trots att det är tidigt i karriären, så är Miami ändå ”slutet” på den lilla epok bestående av de första två albumen, där Gun Club är mer punk än altrock. Med tiden drog Pierce mer och mer åt country och vuxenrock, och vansinnet som gör Gun Club så fascinerande vattnades sakta ur.

Just den mångförgrenade mixen är vad som gör Gun Club så starka. Ingen hade fusionerat blues med punk på samma sätt tidigare. De använde det svartaste ur det traditionella, och adderade punkens furiösa energi. Mycket genom Pierces förmåga att växla mellan avgrundstjut och countrycroon på en halv sekund blev resultatet, tja, några av de bästa ögonblicken i modern rock’n’roll.

Miami expanderar några av de influenser som syns på Fire of Love; rockabillyn får en tydligare plats, och Ward Dotsons envetna slidegitarr är en relativ ovanlighet för ett punkband. Like Calling Up Thunder är ett klassiskt exempel på Gun Clubs sätt att fusionera; honkytonkamericana uppspeedad och injicerad med Pierces ylande gör att det för en stund är lätt tro sig transporterad till en religiös, dammig sydstatshåla där man osvikligen kommer att åka på stryk. Devil in the Woods är en av de låtar som ligger närmast debuten, men grundar sig i ett rockabillybeat.

Gun Clubs medlemmar kom och gick många gånger under årens lopp, med Pierce som fast punkt (om man nu kan kalla honom det). Oaktat vilka musiker som varit inblandade, så är det också han som var navet, stjärnan. Pierce besatt en fascinerande förmåga transformera sig, anta den roll som han tilldelades (ofta av sig själv). Helt uppe i det blå av psykedeliska ökendroger eller ursinnig bluespredikare, Pierce var både och, och allt däremellan.

Efter Miami började Gun Club sakta tunnas ut, och på senare år ägnade sig Pierce åt att ta död på bandet, spela in solomaterial, och återuppliva bandet. I mars 1996 dog han till följd av en hjärnblödning, och med honom dog, klyschigt men sant, en bit av rockhistorien.