Ett av årets mest emotsedda skivsläpp måste vara Göteborgarna i Graveyards andra album Hisingen Blues. Efter att ha spelat idogt spelande på landets scener sedan debutalbumet såg dagens ljus 2007 har gruppen nu plockats upp av omstartade Universal-etiketten Stranded Rekords, där de bland annat har sällskap av Håkan Hellström.

Titelspåret Hisingen Blues är den första singeln från albumet.

Den som någon gång haft förmånen att bevittna Graveyard på scen vet att bandet levererar sin musik på ett synnerligen genuint sätt och att samma förhållningssätt genomsyrar allting kring bandet. Sprungna ur rocken från 1970-talet med en förkärlek för riff och psykedelia har man vunnit många segrar med sina intensiva scenframträdanden och därigenom också publikens hjärta.

Den intensiteten var något jag saknade när jag lyssnade på det själv betitlade debutalbumet, men är det något man kan säga om Hisingen Blues är det att det är en minst sagt intensiv låt. Där jag tidigare fått känslan att Greaveyard är ett smått tillbakalutat band är det tvärtom på Hisingen Blues. Även om de musikaliskt sett befinner sig på samma bakgård som de gjorde på debutalbumet.

Det är kort sagt en jävla aktivitet på alla håll genom hela låten; det jobbas friskt såväl på trumpallen som med strängbänderiet. Graveyard har en annan attack och hunger än jag har noterat tidigare.

Nu när jag fått den intensiteten jag saknat är det istället det som är min invändning; det blir en aning mastigt, alla hookar till trots. Låten har visserligen fallit på plats efter att ha fått sin beskärda del av lyssningar, men jag blir stressad när jag lyssnar och det är inte en bra känsla. Och om hela Hisingen Blues går i samma spår kommer det att bli för mycket.

I slutet av mars landar plattan. Den som lever får se.