Tanlines’ Real Life var ett av 2010 års mest återkommande teman. It was a past life thing/It wasn’t anything at all. Till och med när de på blodigt allvar gjorde en vuvuzuela-version inför fotbolls-VM så fungerade det. Jävla hipsterdisco. Jävla afropop. Jävla häxblandning.

Volume On är egentligen en samling av material disparat både ifråga om tid och rum, och inkluderar diverse b-sidor och omarbetningar. Dock är Tanlines ändå så homogena stilenligt att det aldrig känns spretigt. Deras extremt europeiska (även om basen är andra sidan Atlanten), glittrande indiediscopop använder sig mer eller mndre genomgående av samma formulaiska trumbeat, och BPM:ens räckvidd är även den rätt snäv. Samtidigt så bibehåller Tanlines på något vänster hela tiden en lekfull känsla helt utan skrupler, och undviker så att fylla sin hela tröttsamhetspotential. Helt motströms i förhållande till Jesse Cohens och Eric Emms andra projekt (Professor Murder och Don Caballero) så är Tanlines skamlöst pop, och flirtar dessutom ofta med samma fjäderlätta vibbar som Delorean, ceo och större delen av den svenska västkusten.

Tanken är att Volume On ska tas som uppvärmning inför Tanlines’ ”riktiga” fullängdsdebut senare nu i år. Frågan är väl kanske om det finns något kvar till dess. Vad har Cohen och Emm tänkt sig? För utöver Real Life finns här ytterligare ett knippe låtar med potential, med Bejan och allra främst Three Trees i spetsen. Och hur mycket jag än må gilla det, så slipper jag helst en Volume To. Formeln är så pass koncentrerad att den varken kan eller än mindre bör upprepas.

Håna mig, banna mig eller förolämpa mig; det är bara oförarglig pop, men det tål att upprepas – det fick mig att tycka att det där med vuvuzuela var rätt okej ändå.