Den ursprungliga tanken var att vänta med att skriva om den här skivan. Att låta den sjunka in så att jag inte skulle skriva något förhastat. Men i takt med att jag flyttade Paracletus högre och högre upp på årsbästalistan insåg jag att det nog ändå var dags.

Egentligen ville jag att skivan skulle ge mig någon slags större insikt, men för mig är och förblir Paracletus en jävligt bra black metal-skiva av ett jävligt bra black metal-band. Och det räcker gott nog, även om jag också inser att det finns något oerhört genomtänkt bakom musiken, en insikt som gör att skivan kittlar ännu mer.

För trots att Deathspell Omega begagnar sig av traditionella instrument och i stort sett väl beprövade grepp – som att frångå traditionella låtstrukturer, låta dissonanserna sjunga igenom, låta blastbeatsen skena och att jobba effektivt med dynamik – känns det ändå som om de spelar efter sina egna regler. Vilket i stort sett kan vara frånvaron av desamma, i sann kaotisk tradition.

Bakom varje takt kan vad som helst hända och det håller mig som lyssnare på helspänn. Musiken virvlar fram i ett allt som oftast furiöst tempo, men detaljerna växer snart fram.

Ta det finurliga trumspelet i slutet av Abscission som exempel på något mer undangömt, eller den storartade atmosfären i inledningen av Dearth som ett mer självklart, där reciterandet på franska höljer hela uttrycket i ett vackert, pretentiöst töcken.

Paracletus pendlar mellan att vara kaotiskt obehaglig och fruktansvärt vacker. Däremellan finns inte mycket. Lite som ett destillat av hur det är tänkt att det som kallas livet är tänkt att te sig.