Fågelkvitter, en porlande bäck, en melankolisk cello. Agalloch slår an tonen direkt på Marrow the Spirit.

Med ungefär samma medel som franska Alcest försöker Agalloch föra samman black metal med postrock, men där svartmetallen närmast är ett pikant inslag hos Alcest är postrocken kryddan hos Agalloch. Jag behöver väl knappast poängtera att jag föredrar Agalloch om jag tvingas välja.

Amerikanerna har verkligen träffat helt rätt i de samtida black metal-strömningarna. Likt Wolves in the Throne Room, som även de kommer från det nordvästra hörnet av USA, är det närmast tal om ekologisk black metal. Naturen är ett genomgående estetiskt inslag och det är såväl kargt som melankoliskt. Hos Agalloch förstärks detta av inslag av folkmusik att jämföra med tidiga Ulver.

Men det som gör att Agalloch träffar så rätt är de stundtals luftiga och lättillgängliga arrangemangen. För även om det må vara black metal – med för genren tillbörliga attributet som snabba trummor, gitarrslingor och brölsång – det handlar om är musiken förvånansvärt medryckande även för ett ganska otränat öra.

Marrow the Spirit är stämningsfull, välgjord och en skiva som andas lång livslängd.