Fågelkvitter, en porlande bäck, en melankolisk cello. Agalloch slår an tonen direkt på Marrow the Spirit. Med ungefär samma medel som franska Alcest försöker Agalloch föra samman black metal med postrock, men där svartmetallen närmast är ett pikant inslag hos Alcest är postrocken kryddan hos Agalloch. Jag behöver väl knappast poängtera att jag föredrar Agalloch […][...]