Lite försenat listar jag 100 låtar från 2009 som alla borde upptäcka. 100 låtar uppdelade i tio delar om tio låtar. 100 låtar, 10 delar, 10 veckor. Läs och lyssna.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

(Eftersom jag tydligen hade lite svårt att räkna till tio förra veckan så flyttar jag över Futurist hit från förra veckans listning)

Futurist Simple Things, Simple Lifes
När det handlar om den souliga drum’n'bass som förgyllde stora delar av 00-talet har det oftast handlat om musik där rytmerna, rösterna och melodierna smält samman till ett. I Simple Things, Simple Lifes handlar det snarast om två delar som aldrig riktigt möts. Det som kan ha börjat som en vacker jazzpianoballad har i efterhand försetts med trummor som har alldeles för bråttom att komma i mål. Men trots att det känns som att det finns ett glapp fungerar det ändå, framförallt förstås tack vare den sammetslena melodibakgrunden och det alldeles för vackra pianot. En enastående snygg röd tråd ända tillbaka till LTJ Bukems Logical Progression, som mer eller mindre själv ritade upp ramverket för den atmosfäriskt svävande drum’n'bass-genren. I Futurists fall känns till och felstavningen som en självklar del av musiken.

Marchand Supernova
Två av åttiotalets bästa låtar i syntpopfacket hade sitt ursprung i ett album som kom ut på andra sidan jordklotet. Australiensiska Real Lifes Heartland. Här fanns fullständigt makalösa och tyvärr bortglömda Openhearted (synttrummorna!) och så gruppens stora hit: Send Me an Angel. Jag är inte helt säker, men jag tror att Maarten Hoogstraten är benägen att hålla med mig – åtminstone vad gäller Send Me an Angel. För vad är väl Supernova om inte Send Me an Angel på flykt från strålkastarljuset under falsk identitet, klädd i taktfast, åttiotalsretrofittad filterhouse.

Marchand Starlove
De kan vara snudd på irriterande – de där låtarna som egentligen inte är särskilt speciella. Faktum är att de till och med kanske rentav lätt skulle placeras på en dussinhylla i valfri supermart. Men så finns det något där, något som inte riktigt går att sätta fingret på, men som samtidigt vägrar släppa taget. Som gör att man kommer tillbaka gång på gång på gång. Starlove är precis en sådan låt. Det är ett tvåtusentalsomstuvat åttiotal som det låtit så många gånger förut. Alan Braxe, Fred Falke, Lifelike, Kris Menace. Elektronisk analogdiscodans från den gamla världen. Men så finns det där. Kanske är det melodislingorna. Kanske är det basgången. Kanske är det den avlägsna koskällan. Kanske är det aah-aah-aah-sången. Kanske är det så enkelt att det är titeln. Starlove. Så låter det faktiskt.

Wamdue Project feat. Jonathan Mendelsohn Forgiveness (Eric Kupper’s Love U Remix)
Chris Brann kan vara en av de mest pålitliga leverantörerna av själfull house av det djupare slaget. Antingen i eget namn, som The Ananda Project eller, som här, under sitt Wamdue Project-alias. När Branns musik sedan får en remix av housemästaren Eric Kupper, ja, då är det överhuvudtaget inte längre något att snacka om. Resultatet blir självklart en låt bestående av bakgrundsljudmattor med rötter så långt tillbaka som The Whistle Song och det blåaste av pianon. Och Brann har dessutom i Jonathan Mendelsohn hittat den perfekta rösten att framföra ännu en del i den oändliga historien om brustna hjärtan och dikeskörda relationer.

Will Young Tell Me the Worst (Fred Falke Club Mix)
Första gången jag hörde Tell Me the Worst var jag helt övertygad om att det var en kvinna som sjöng. Men det visar sig att hon är en han – som dessutom vann den första upplagan av brittiska Idol. Och det är tyvärr precis en Idol-låt han har fått i Tell Me the Worst. En ballad som är tänkt att vara av det riktigt storslagna slaget, men som framförallt sänks av de riktigt stela och aptrista trummorna. När stråkarna kickar in är det sedan länge för sent att rädda det sjunkande skeppet. Även efter det att vi korstat kanalen och landat på det europeiska fastlandet tar det ett tag innan saker och ting tar sig. Det som börja som en rätt okej, men rätt tam, Falke-mix lämnar så till sist marken efter lite mer än två minuter. Den stora skillnaden mellan originalversionen och remixen är förstås att remixen är väldigt bra i sina mindre bra stunder – och helt enastående i sina bästa.

Steve Angello Monday (Original Mix)
Det är förstås snudd på omöjligt att släppa att Monday väldigt mycket känns kalkerad rakt av från Chemical Brothers episka Star Guitar. Men det finns sämre förebilder att välja än en av 00-talets absolut bästa låtar. När Angello efter ett par minuter sedan ger Monday tillåtelse att börja skapa sig en egen identitet, till stora delar byggd på stegrande tranceelement, blir slutresultatet en långsam klättring uppför den atmosfäriska progressivhousens melodiska och vindsugande bergsvägg, där solen till sist spränger fram runt de välpolerade snötopparna.

Tiga Love Don’t Dance Here Anymore
Med avstamp i en snygg ordlek skriver Tiga under nästan elva minuter ännu ett kapitel i den ständigt omskrivna historien om lördagnatten. Om dansgolvet. Och om kraschlandningen när magin släpper och ljusen tänds. Men också den sorgfyllda nostalgin från en svunnen era då musiken var bättre, människorna vackrare och dansgolvet var på liv och död. Stillsamt stämplar ett gospelvibbande piano vår inträdesbiljett innan vi kastas rakt ut i en stjärnbestrött discokosmos med rymdljud, koskälla och trummande från Das Pop-sångaren Bent Van Looy. Berättelsen om att växa ifrån den en gång omöjligt livsnödvändiga kärleken blir en backspegelfärd nära släkt Baxendales mästerliga I Love the Sound of Dance Music.

Lyssna på youtube

Kerli Walking On Air (Josh Harris Mix)
Om man ser ut som Lady Gaga och har en Björk-light-brytning är det väl i dessa tidevarv inte särskilt konstigt att man förr eller senare plockas upp av något storbolag. Kerli Kõiv gjorde den inte helt självklara resan från det kommuniststyrda Estland, i sina sista självande dagar, till att tjugo år senare sjunga omkull L.A. Reid så till den grad att ett skivkontrakt med Def Jam svängdes ihop snabbt som bara den. I sin Lester Mendez-producerade originalversion låter Walking On Air rätt mycket som Kerli sjunger: a little creepy girl with her little creepy face, sjunget med en röst som utan problem hoppar mellan det lolitaoskyldiga och det Christina Aguilera-stora. Men när så Josh Harris, som verkar ligga snabbprogrammerad hos alla stora amerikanska r’n'b-artister som vill housa till sig, fått som han vill blir det som oftast när Josh är igång: en pumpande, glittrande, digital och snyggt svängande dansgolvsfest.

Faze Action feat. Yam Who? & Mary Moore In the Light of a Miracle
Från att ha varit en udda och rätt underjordisk fågel på det tidiga åttiotalets discokraschade dansgolvsscen har Arthur Russell sedan det stora upplivningsarbetet tog fart på allvar i samband med 2004 års Calling Out of Context nästan kramats sönder i alla möjliga sammanhang. Självklart var det bara en tidsfråga innan vi skulle se en tributskiva. Glädjande nog blev Go Bang! A Tribute to Arthur Russell en riktigt trevlig historia, som till stora delar gjorde Arthur rättvisa. Bäst av allt blev det när Faze Action och Yam Who? Gav sig i kast med In the Light of a Miracle. Basgången och fyrfyran tar för sig betydligt mer av utrymmet, Faze Actions patenterade suggstivstråkar har kanske aldrig haft en mer självklar plats och när sedan hela kalaset får sällskap av ett Going Back to My Roots-piano blir resultatet discoglitter och housesväsande i en alldeles fantastisk kärleksaffär mellan dåtidsdisco och nutidshouse.

Lyssna hos Juno

Marshall Jefferson presents Ragtyme Raindance (Joey Negro & Marshall Jefferson Mix)
2009 var det 23 år sedan Marshall Jefferson släppte sin banbrytande klassiker Move Your Body (som lär vara den första houselåt som använde det idag så självklara: ett piano). En låt som mer än väl förtjänar sin undertitel (The House-Music Anthem). Två år senare spelade han in Raindance med vokalhjälp från Ragtyme, eller Byron Burke, Herb Lawson och Byron Stingily. Kort sagt den trio som några år senare skulle segla upp som en av garagegenrens allra främsta företrädare, fast då under namnet Ten City. Trots att den var färdig släpptes aldrig Raindance – förrän nästan 20 år senare. Allt tack vare att Dave Lee landade i New York och fick höra låten spelas på en klubb någonstans. Den enda lyssningen satte ett så djupt avtryck att Lee, numer mest känd som Joey Negro, två decennier hörde av sig till Marshall Jefferson och bad att få höra den igen. Eftersom inte ens Marshall satt på mastertejperna satte ett detektivarbete igång för att hitta dem. När de till sist återfanns i Chicago (förstås) putsade Joey upp låten och såg till att resten av världen också skulle få uppleva Raindance. Resultatet är en alldeles hejdlöst housefest av bästa pianodansande, trumhamrande och hi-hat-väsade oldschool-snitt – med Byron Stingilys fantastiska falsett som kronan på verket. Marshall Jefferson. Ten City. Joey Negro. Det är verkligen nästan för bra för att vara sant.

ALLA DELAR 2009

100 fantastiska låtar 2009

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007

100 fantastiska låtar 2008