Gucci Mane har det senaste året eller så ofta varit en positiv injektion när han har gästat låtar. För att ta ett exempel så är han lika viktig som Big Boi på fenomenala Shine Blockas. Hans släpande söderstämma kommer med melodi och gung, och bara han hamnar i rätt omständigheter kan det bli himla härligt.

Gucci Mane står stark även som ensam, det visar han ofta här. Missing är gjord med få medel, och det är då det blir som bäst. Refrängen håller samma intensitet som verserna, Gucci bara maler på. Missing är tillsammans med Little Friend (där Bun B lägger guldkanten) bland det allra bästa på The Appeal: Georgia’s Most Wanted.

Det rullar på bra, och Gucci Mane är ett bra alternativ om man känner för att hänga till lite trap music. Han fyller sin musik med alla element som man vill ha och han får det att klaffa, men han har inga Young Jeezy-refränger att toppa det med. Sedan blir man ju inte direkt överväldigad av tyngd eller djup. Snubben heter Gucci Mane, sitter oftast i fängelse och rappar om de mest stereotypa saker. Något man dock bör vara inställd på när man plockar fram en Gucci Mane-platta. Vill man ha södertjat så är man garanterad en skön och avkopplande timme. Inte så att man blir slapp och sömnig, men verkligheten kopplas bort och man ser sig själv köra något pimpigt på en bred jävla amerikansk väg och rappa med till Makin Love To The Money!

Pannkaka blir det när Ray J inte bara gästar, utan tar över på Remember When. Gucci gillar att köra på R&B ibland, men att låta snuskpellen Ray sjunga om rosa champagne kan inte bli mer fel.

Mer lyckat blir det när The Neptunes langar ett lugnt beat som Pharrell får sjunga lite på. Det är inte lika bra som när Gucci tar det till gatan som i exempelvis asfeta Trap Talk, men han hanterar det bra och låten får dessutom ett extra lyft när Nicki Minaj lägger en vers.

The Appeal har sin styrka i sitt homogena sound, som inte rubbas av de enstaka snedsteg som olyckligtvis har kommit med. Gucci Mane håller sig oftast på hemmaplan och omger sig med beats som lever i en helt naturlig symbios med hans rap. Det skulle dock kunna bli bättre, för The Appeal lyfter inte så som jag vet att det skulle kunna göra. Gucci Mane har visserligen en långsam maximal hastighet på hans ordspottande, men skulle han blanda de råa gatulåtarna med ordentliga hits som bygger på de vassaste beatsen och de catchigaste refrängerna skulle han göra en äckligt bra söderskiva. Exempelvis så hörs potentialen i Weirdo. Gucci är taggad, men refrängen bjuder inte upp till dans.

What It’s Gonna Be

Remember When (Feat. Ray J)

Gucci Time (Feat. Swizz Beatz)