Man kan börja en musikalisk karriär på många sätt. Att spela hammond-orgel i ett Deep Purple-tributband kan vara ett.

Nu kanske det inte var just det här som blev startskottet på Hans-Peter Lindstrøms karriär, men tydligen ska tributbandspelandet vara en av punkterna i norrmannens CV. Oavsett vilket har Lindstrøm sedan början av 2000-talet hunnit med att remixa sig och producera sig genom ett sound med rötterna i analoga rymdfärder från discoerans slut. Både på egen hand, som på 2008 års Where You Go I Go Too, och tillsammans på andra, som Prins Thomas.

Och så här, tillsammans med landsmaninna Isabelle Haarseth Sandoo. Eller Christabelle, kort och gott.

Jag funderade på vilka album som jag borde ha skrivit om bland det som släppts i år. Album som jag av någon anledning inte skrivit om, trots att jag lyssnat. När jag, med det här i tankarna, rullade igenom spellistorna i min iPod fastnade jag nästan genast på Real Life Is No Cool. Ironiskt nog, kan tyckas, i ljuset av att det var skivor från 2010 jag sökte. Real Life Is No Cool släpptes precis i skarven mellan 2009 och 2010 – men eftersom jag så här i slutet av 2010 håller på att lista 100 fantastiska låtar från 2008 och snart ska börja med en liknande lista för 2009 så känns det samtidigt som att det nog finns en logik där någonstans.

Oavsett. Det finns en anledning till att jag burit med mig Lindstrøms och Christabelles gemensamma album så länge som jag har gjort. Det är nämligen ett album med de senaste årens uppdatering av discoeran som musikaliskt riktmärke. Och som dessutom lyckas riktigt bra med det.

Duon, som till och från samarbetat sedan början av 2000-talet (Christabelle ibland under namnet Solale), har lyckats få till ett album som genomgående känns betydligt mer dansant än Lindstrøms tidigare alster – även om det här inte på långa vägar betyder att det är någon slags hejdlös hög-bpm-fest. Tvärtom känns Real Life Is No Cool som en självklar destination som både är en rät linje tillbaka till Lindstrøms kanske viktigaste influensepok och samtidigt en sammanfattning av Lindstrøms olika produktioner och remixer.

Här finns mjukisanalogt svepande öppnaren Looking For What, med sin pockande discorotsgitarr, rygg mot rygg med Lovesick – en lowridande och Dr Dre-doftande gangstaproduktion med fettdrypande basgång och skräckfilmspiano. Här finns stillsamma röstljudsleken Keep It Up med sina julannonserande klockspel och So Much Fun som sätter strålkastarljuset på det tidiga nittiotalets brittiska pianohousesoul. Som en rätt självklar referens dyker Love to Love You Baby upp under titeln Let’s Practice medan den hypersvängiga Michael Jackson-hyllningen Baby Can’t Stop (Wanna Be Startin’ Somethin’ någon?) är ett desto större utropstecken. Och till och från under resans gång ekar Princes åttiotal (kanske framförallt i inledningen av Let It Happen).

Att hela albumet dessutom börjar med Christabelles röst torktumlad till oigenkännlighet känns också som en tanke. Genom stora delar av albumet är gränsen där Christabelles röst slutar och musiken börjar flytande. De vävs samman och blir delar av varandra.

2009 eller 2010? Eftersom albumet släpptes på båda sidor om strecket sorterar jag det under 2010. Om så bara för att Real Life Is No Cool följt mig stora delar av det här året.

Och när dessutom albumets kanske allra bästa låt, drömskt svävande discoballaden High & Low, får stänga dörren är det bara att konstatera att Christabelle & Lindstrøm fått till ett album som förtjänar att följa med många fler lyssnare hem.