Stockholmsduon woland drar åt två håll samtidigt. De tycks vilja peta i öppna sår och göra precis sådär nervvrakig, känslosam pop som rönt så enorma framgångar i landet under detta millennium. Å andra sidan vittnar deras dova sound om rötter i det nonchalanta, mest narcissistiska åttiotalet. De söker både den blasé attityden och intensiteten, och hamnar naturligt någonstans i mellanledet. Det är aldrig tillräckligt likgiltigt för att bli riktigt vasst, och inte heller tillräckligt hårdslående för att bli hjärtskärande.

Samtidigt blir de aldrig påfrestande manierade eller drar för hårt på växlar kopplade till förfluten tid. Love Affair står ut från mängden genom att man ändå lyckas uppdatera eller applicera en av många älskad ljudbild på något i nutid fungerande, istället för att falla i samma fälla som många andra och aktivt försöka dra tillbaka tiden.

Personligen uppskattar jag min popmusik en aning hårdare i kanterna, eller helt och hållet pompös, men ser inte varför Love Affair inte skulle vara en framgång. wolands pop är dramatisk (om man väljer ett bandnamn i åsyftan till Bulgakov, Goethe, och i längden, Satan själv är det å andra sidan kanske mer eller mindre givet), snyggt arrangerad och smakfull.

Love Affair kommer inte att vara soundtracket till mitt nästa krossade hjärta, men samtidigt vet jag inte heller om det varit meningen. Det är ingen tung skiva, trots att ämnet är Kärleken. Emellertid trivs jag likväl med den. Spår som Engines, Absolution och Cold, med det förstnämnda som favorit, är eleganta, tidlösa poplåtar med alldeles lagom svärta.