Stockholmsduon woland drar åt två håll samtidigt. De tycks vilja peta i öppna sår och göra precis sådär nervvrakig, känslosam pop som rönt så enorma framgångar i landet under detta millennium. Å andra sidan vittnar deras dova sound om rötter i det nonchalanta, mest narcissistiska åttiotalet. De söker både den blasé attityden och intensiteten, och […][...]