Lördagen 9 oktober, Folkets park, Malmö.

På restaurangen Far i hatten spelar Hårda tider på hemmaplan för att fira släppet av sin första fullängdare Gatan kallar.

Där, på en riktig hardcore-spelning som sällan eller aldrig får upplevas mer, får jag uppleva ett sådant fantastiskt röj där publiken och bandet föder av varandras energi, där det är tillåtet att släppa alla tyglar. På ytan kaos, i kaoset en hjälpsam hand när jag ramlar.

Det känns som svunna tider, tider på väg bort. Det är Hårda tider. Få ställen tillåter ett röj av sådana mått som det var på Far i hatten och publiken är sällan så väl utbildad i hur man tar hand om varandra när det släpps loss på samma sätt som det gjorde i lördags.

Och det är kort sagt en intensiv konsert som såväl Malmöbandet som Malmöpubliken bjuder på.

Jag går därifrån med en LP jag inte hade råd med egentligen, men inte kunde vara utan efter en sådan urladdning till konsert. Nu när jag, några dagar senare, ska försöka få ner några rader är det svårt – för att inte säga omöjligt – att bortse från konserten.

Och det är väl där min invändning till skivan kommer. För hur bra jag tycker Gatan kallar är, kan jag inte frammana samma energi som jag kände bland 399 andra själar.

Samtidigt kan jag inte bortse från hur välgjord skivan är heller. Det var riktigt länge sedan jag hörde en lika bra svensk youth crew-platta. När de dessutom blandar in lite metaldoftande grejer slår de an precis rätt strängar hos mig. Det känns som en skiva som kommer leva länge, byggd på ett stadigt fundament.

Och just det; är du fortfarande inte övertygad om Gatan kallars storhet spelar Hårda tider på Debaser Malmö redan på lördag igen, om än inte i egen regi, efter egna regler.