dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Reflection Eternal: Revolutions Per Minute
Revolutions Per Minute (album, cd) Reflection Eternal
2010
Blacksmith
7/10

Kweli och Tek. Brooklyn och Natti. Hiphop.

Det börjar med City Playgrounds. DJ Hi-Teks beat är enkelt, men har pondus och är toppat med skuggad sång som letar sig djupt in i medvetandet. Störst är Talib Kweli. Med albumets bästa verser är det han som trollar fram all magi. Hans flow går hand i hand med det tunga beatet, och han visar att han kan övertyga med sina ord inte bara genom att rappa snabbt och energiskt. Han är fruktansvärt bra.

Sedan ramlar hitlåtarna in med jämna mellanrum. Back Again och In This World (som samplar What In This World’s Happening To Love på ett fenomenalt sätt) håller enormt hög klass. De är inte bara fina melodier som masserar trumhinnan, de har djup också. Den starkaste stunden blir nästan överväldigande när Talib Kweli stger ur sin huva samtidigt som Jigga-samplingen rullar i videon till In This World. Magiskt.

Strangers (Paranoid) måste också nämnas som en av skivans allra bästa spår. Kweli och Bun B delar på ljudbilden (som med sin skönt obehagliga känsla verkligen visar vilken konstnär Hi-Tek är, vad han kan trolla fram i sin musik) och karaktiserar paranoia och hård yta till fullo. Skivans näst starkaste skådespel uppenbarar sig i Got Work, där mystik blandas med sexualitet och Kweli visar upp en spännande sällan hörd sida av sig själv.

Duons första platta, Train Of Thought, är i sina bästa stunder makalöst bra, och i sina mindre bra för utsmetad och svårtolkad. Det personifierar Kweli och Hi-Tek väl. De har förmågan att förmedla djup och komplexitivitet på ett välljudande sätt utan att göra det för ytligt, men ibland är de så inne i sin konst att de glömmer bort att lysa upp den på ett sätt så att även lyssnaren kan ta del av den. De är ändå tveklöst bland de bästa inom sina områden (bortsett från Hi-Teks icke övertygande rap), och tillsammans har de en ovanlig slagkraft. Det är sällan det går fel, men här överraskar de tyvärr med ett par tveksamma låtar.

Midnight Hour är knepig. Den passar inte in i sammanhanget, och är inte mycket att ha annars heller. Hooken är horribelt enerverande. Get Loose är i samma irriterande stil. So Good däremot, är ett mycket bra exempel på vad Reflection Eternal kan åstadkomma när de lämnar harmonin bakom sig och satsar på kaxigare grejer.

Slutligen: Talib Kweli är ett geni som yttrar allt från djupa och tänkvärda tankar till sylvass politisk kritik och fyndiga oneliners. Revolutions Per Minute är en skiva med substans som (om det nu krävs) förtjänar alla chanser den behöver för att växa sig ett litet bo i själen.


In This World


Ballad Of The Black Gold


Back Again


So Good


Midnight Hour (Feat. Estelle)

Karin Lillbroända

Publicerad: 2010-09-29 00:00 / Uppdaterad: 2010-09-28 23:09

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #5732

7 kommentarer

Mög!

Rygga från 2000 = ofräsch Ponta G musik

Janne Oregistrerad 2010-09-29 00:25
 

Hatt och solbrillor på omslaget != rygga

skärp dig Janne, få rätt på fakta innan du kategoriserar.

hog Oregistrerad 2010-09-29 08:47
 

Top 3 på årets way out west.

Mr L Oregistrerad 2010-09-29 09:19
 

Reflextion eternal är Rygga Hog.

Har du inte hört dem sedan 2000?????

Janne Oregistrerad 2010-09-29 09:43
 

Janne: jag har aldrig hört dem, jag vill bara vara trygg i mina kategoriseringar. Rygga ska ha tokknasiga kläder, dreads eller rygga på omslaget, annars är det inte rygga.

Klickade på en av länkarna nu och det här ju typ Nas-musik, det är inte rygga, däremot så var det ganska bra.

Medlem 2010-09-29 10:01
 

Det är Inte ”NAs Musik” det är laidback jazzigt rygga mög.

Avgå hog!

Janne Oregistrerad 2010-09-29 10:23
 

In this world och If I ruled the world är motsvarande låtar i min värld.

Medlem 2010-09-29 12:05
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig