Levi Johnston åkte hem till sin tjej för hon hade något viktigt att berätta. Han kom precis från hockeyträningen, hade garvat med polarna drömde om jakten till helgen. Men så blev allt fel. Helt plötsligt stod han inför det republikanska konventet och meddelade att han skulle gifta sig med Sarah Palins dotter.

Så det här måste naturligtvis bli en låt, tänkte Nick Hornby.

So we talk and it turns out we don’t believe in abortion
And sex outside marriage is against our religion
And when I try to tell them I’m eighteen years old
They say ”Levi, it’s too late, you gotta do as you’re told”

Levi Johnston’s Blues

Och på de där korta meningarna så har vi hela poängen med den här skivan.

Ben Folds är inte min favoritartist. Jag tycker till och med att han oftast är ganska trist, även om han gör knasiga saker med chatroulette ibland.

Han gör ofarlig musik. Det är kanske inte något fel med det, men det är inte heller någonting att bry sig om. I hans värld är pop könlös, till och med när han sjunger texten i sin cover av Snoop:s Bitches Ain’t Shit. Det händer ingenting. Men det är lite fint. Fint och melodiöst och inställsamt och pop och USA och allt det där. Texterna är småfyndiga och flyter fint över hans pianotangenter.

Jag har svårt att inte få det att låta så negativt, men kontentan är att det är menlöst men trevligt. Det kvittar, men går an.

Men så tillförs en dimension till: Nick Hornbys texter. Egentligen skulle jag kunna strunta i deras innehåll; att det är elva små karaktärsbyggen och berättelser som får utvecklas över några få minuters melodi. För jag triggas oväntat mycket av att Ben tvingar in Nicks textrader i melodislingor där de egentligen inte får plats, som as she nearly gives in to the moment, but she will still be sick in 2009 när han knappt hinner hämta andan innan han ger sig ut i refrängen.

Hornby skickade texter till Folds helt utan att ha någon melodi att passa in dem till. Han passade mest in vers och refräng till minnet av hur poplåtar brukar fungera. I intervjuer säger det att de inte ens redigerat texterna för att få plats med dem och den där lilla tänjningen av utrymmet gör skillnaden.

Men så är ju texterna där också. Små historier om hoppet som lögnare, om Marthas man och Toms fru som egentligen hör ihop men som aldrig kommer få varandra eller om Hornbys fru. Hans små observationer från samtiden får inte heller tid att bli tomma, som de ofta blivit de senaste åren (även om Juliet, Naked var riktigt bra). Vi får istället brodera ut dem själva, med endast kort vägledning från orden.

Jag kommer på mig själv med att börja lyssna på historien för att sedan försvinna iväg i associerande tankar och bättre betyg kan de inte få.

Men även om jag gillar att lyssna och gör det ganska koncentrerat till en början tappar jag alltid fokus helt en bit in på skivan. Hornby själv skrev ju:

Man måste börja med en panggrej för att fånga intresset, och sedan måste man öka trycket ett snäpp eller minska det […] ja, det finns faktiskt massor av regler.

High Fidelity

Och Lonely Avenue räcker inte riktigt.

Tillsammans har de ändå gjort den första skivan på länge jag faktiskt vill äga i fysisk form. Kanske beror det på min bokfetischism, men för en gång skull är det verkligen ett reellt mervärde att köpa den fysiska skivan. Åtminstone i versionen där man får med en 152 sidor bok med fyra noveller av Nick Hornby och fotografier av Joel Meyerowitz till.

Läs också dagensbok.com:s recensioner av Hornby-böcker.