Den korta versionen: jag jobbar i kapp. Först 100 fantastiska låtar från 2008. Sedan lika många från 2009. Uppdelade i block om 10, publicerade en i veckan. 20 veckor. 200 låtar som alla borde upptäcka. I ingen särskild ordning, även om jag som vanligt säkerligen sparar några av de allra bästa till slutet. Det är dessutom inte omöjligt att det slunkit med någon låt som hamnat i fel år, men det är sånt som händer.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

Cerrone vs. Katherine Ellis Laisser Toucher (Justin Shave Extended Club Mix)
Det är svårt att överskatta Cerrones betydelse för såväl den europeiska (och för den delen också den amerikanska) discon som housen. Utan Cerrone hade vi inte fått Daft Punk, Fred Falke eller Kris Menace. Kanske inte heller Bob Sinclar, som har Cerrone som en av sina store förebilder. Det var också när Bob Sinclar släppte sin Cerrone by Bob Sinclar, en DJ-mix bestående av Sinclars favoriter i Cerrone-katalogen, som Cerrone fick en revival under 00-talet. En vitamininjektion som Cerrone förvaltat förvånansvärt väl med discohouse som är betydligt bättre än vad jag hade vågat hoppas på i början av årtusendet. Självklart beror det också på att Cerrone lyckats omge sig med lyckade samarbetspartners – som i fallet Laisser Toucher. Justin Shave som medproducent och Bimbo Jones-Katherine på divasång. Konfettiexploderande klubbhouse med bullrande bassväng och en refräng som blåser ut fönster flera kvarter bort.

Shinichi Osawa feat. Au Revoir Simone Star Guitar (Brooke Brothers Remix)
Star Guitar är förmodligen Chemical Brothers allra största stund. Deras storslagna, livsbubblande och enastående mästerverk – som Michel Gondry dessutom försedde med en av de bästa musikvideor som gjorts. I Shinichi Osawas version blev resultatet en mer lössläppt och rockigare version, med en video som är inte så lite inspirerad av Gondrys. Även det en riktigt bra version, men så började remixerna trilla in. Namn som Armand Van Helden och Patrick Alavi. Och så bröderna Brookes. Och i de sistnämndas version fullkomligt exploderar Star Guitar till ett viltsint frustande och autobahnskenande drum’n'bass-monster som kör över allt i sin väg.

Chuck Love Something Right (Soul Symphony Remix)
Av alla potentiella årsgränsfall i den här 2008-listan är den här förmodligen den som ligger längst ut på sidlinjen. Something Right släpptes redan 2006, men däremot hittar jag ingenting om Soul Symhony-remixen förrän 2008. Det räcker för att Something Right ska få var med och leka. I hjärtat av Prince-land, Minneapolis, knåpar Chuck ihop sin organiska och själfulla deep house. Och få gånger har resultatet blivit lika hjärtvärmande vackert som i Something Right. Ett mjukt afrostökigt beat och en retande vänstertriangel blir grunden som sedan fylls på med en afrogitarr och sanslöst snyggt blåblås och himlamålande stråkar. Prozaceufori för kärleksutslagna.

I feel everything you touch
and every way you move me
I want you so much
C’mon and let go if only for tonight
we’ll go there together and we can show the world
we’ll do something right

Mango Handelskai (Original Mix)
”Mango” känns så lite Ryssland det bara går på flera sätt, men det är där som Alexey Golovanov har sin hemvist. Under 2008 dök det upp en hel del riktigt vass musik som var märkt med just ”Mango”, antingen som remixare eller som artist i sin egen rätt. Och det är i det sistnämnda facket som Handelskai hamnar, Mangos förmodligen bästa alster det året. Som så många andra instrumentalhouseskapare i det melodiska progressivfacket kan Deadmau5 ande förstås höras svävande över alltihop, men byggd kring sin enkla melodi förvandlas Handelskai till nio och en halv av 2008 års sköraste och vackraste minuter, i synnerhet när musiken bromsas början strax före fyra och en halv minut, skalas av ytterligare och kommer ännu närmare. I det läget har svenske Claes Roséns remix rätt långt upp.

Zoo Brazil Birds
Det första jag tänkte när jag hörde Birds var att Faze Action måste ha varit inblandade någonstans. Den känns nämligen som en väldigt nära släkting till Faze Actions stora genombrott In the Trees. Kanske inte nödvändigtvis en musikalisk enäggstvilling, men det är något i den mörka stämningen som får mig att dra parallellen. Men Birds är inget Faze Action-projekt, den är helt och hållet Johan Anderssons och Johan Emmoths egen. Ovanpå ödesmättad basgång och en rasslande hi-hat läggs hotande stråkar i två lager: dels de mörkt guppande och dels den ljusa, och nästan ännu mer illavarslande, slingan som EKG-växlar mellan ett rakt vibrerande streck och ett klippt studsande som del i rytmapparaten. Mitt i alltihop kastas congas, digitala handklapp, en marimbaliknande melodi och jetplanscrescendon in i en enda salig röra som slutar i ett enda underbart och kort hållet kaos.

Hott 22 feat. Bonnie Bailey No Promises (Eric Kupper Remix)
Bonnie Bailey och housemästaren Eric Kupper har blivit vinnande kombination hos mig. I 100-listan för 2007 var det Kingdom of Pretty och den här gången alltså No Promises. En hårdare inramning än övriga möten mellan Kupper och Bailey, trummorna och basgången för tankarna till Deep Dishs uppdatering av Fleetwood Macs Dreams, men så vävs mjukare keyboardslingor och en popcornstudsande melodi in i det tio minuter långa bygget, tillsammans med, som vanligt, väldigt, väldigt snygg sång av Bonnie.

Lyssna hos DJTunes

Seal The Right Life (Tiësto Remix)
2008 var året då Adamski överfantastiska Killer blev myndig. Som förmodligen de flesta andra var det i och med Killer som jag fick upp ögonen för rösten i låten: Seal. Undantaget den briljanta singeln Crazy från Seals debutalbum i eget namn har det sedan dess varit rätt tunnsått med anledningar att gå i spinn när det kommit något nytt från honom. Men så tog han hjälp av Stuart Price på albumet System och saker och ting blev genast lite mer intressanta. En av de verkliga höjdpunkterna på albumet blev också singel – och när sedan trance-Tiësto la vantarna på låten kom den remix som lyfte saker och ting till en ny nivå. The Real Life hade redan i Stuart Price version en hel hög poptrancedrag, så för Tiësto handlade det mest om att förädla saker och ting, som att jobba med obligatoriska inslag som framflygande keyboardmattor och ATB-gitarr. Men samtidigt finns här en rätt elakt studsande basgång som och en för poptrance rätt ovanlig tyngd i beatet. Sammantaget blir det en väldigt snygg kostym som verkligen gör Seals röst rättvisa.

Joey Negro feat. Diana Charlemagne Love Hangover (Joey Negro Club Mix)
Love Hangover skrevs ursprungligen för att vara en discolåt, för att haka på den trend som 1976 precis stod på randen till sitt definitiva genombrott. Problemet var däremot att den artist som Motown-stallet såg som den självklara rösten inte var helt förtjust i den nya genren. Som ett försök att få stjärnan i rätt stämning lär producenten Hal Davis ha installerat strobebelysning i studion, för att få till den rätta discokänslan. Resten är historia i och med att Love Hangover blev Diana Ross fjärde USA-etta. Den remix av Love Hangover som discoåterupplivningskungen Joey Negro gjorde i början av nittiotalet ses av många som en av hans finaste remixstunder. När det därför blev dags för det hundrade släppet på Joeys egen etikett Z Records blev det till att revampa just Love Hangover, den här gången, passande nog, men en annan Diana på sång. Och vad finns egentligen att säga: en av sjuttiotalets allra största låtar får sig en joeyfiering som vrider till originalets sväng ytterligare ett snäpp med organiskt sväng, snygga stråkar, oblyg hi-hat, Bernard Edwards-bas och 2008 års kanske mesta gitarr.

Hybrid Finished Symphony (Deadmau5 Remix – John B Drum & Bass Bootleg Mix)
1999 släppte walesarna Hybrid sin stråkvackra breakbeattranceklassiker Finished Symphony, målad i alla solnedgångens färger. Ett decennium senare plockade progressivhousens stora namn Deadmau5 upp låten och gjorde en version som låter, tja, väldigt mycket Deadmau5. Kort sagt en väldigt bra uppdatering. Men frågan är ändå om det ändå inte blev bäst när John B sedan gav Deadmau5 remix en olaglig drum’n'bass-kostym? Jo, jag tror faktiskt det. En bootlegversion av en Deadmau5-remix av en klassiker – kan knappast bli mer 2008.

David Rubato Circuit (Aeroplane Remix)
När David Rubato kände att han var klar med Circuit lät den som ett spontant källarjamsessionmöte mellan Daft Punk och Justice. Fast inte på ett bra sätt. När stabila Aeroplane sedan hade kastat ut allt det tråkiga, vilket var ungefär hela paketet, började sedan arbetet med att bygga upp något nytt. Och betydligt bättre. Med samma nudiscoingredienser som deras övriga remixer och egna produktioner blir det inbjudande och intressant – och framförallt väldigt bra. Den elektroniska bakgrunden studsar runt som en överladdad elektronisk krets, insvept i handklapp, söta klockspel och en fettdrypande basgång som helt struntar i att nittiotalet någonsin hände.

ALLA DELAR 2008

100 fantastiska låtar 2008

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007