Jag minns när The Crown valde att kasta in handduken och att jag då inte förstod varför så många blev så upprörda. Jag minns när The Crown annonserade återkomsten och att jag inte förstod varför så många blev så glada.

För mig har The Crown alltid varit något av ett dussinband som har gjort det många andra gör, varken mer eller mindre. Därför blir jag helt golvad av återkomstplattan Doomsday King. För jag minns verkligen inte att The Crown var så här bra.

The Crown spelar metal ut i fingerspetsarna och de befinner sig i gränslandet mellan death metal och thrash metal. Varken mer eller mindre egentligen. Det är troget genren som aldrig förr och redan på det öppnande titelspåret har de hunnit ge mig tydliga passningar till så väl hela genrens anfäder Black Sabbath som thrash metals förgrundsgestalter Slayer.

Som en slags programförklaring; det här är metal, vare sig ni tycker om det eller inte.

Doomsday King håller sig allt jämnt i ett rasande tempo skivan igenom. Riffen haglar, blastbeatsen rullar som åskdån över himlen och andhämtningspauserna är tämligen sällsynta. För ett otränat öra är det troligen påfrestande, men för ett vant metalöra är det ljuva toner. Lågvattenmärkena är obefintliga, medan de absoluta höjdpunkterna kommer mot slutet.

From Ashes I Shall return, som ståtar med ett Blackened-minnande riff, och avslutande To Light, som sticker ut med en black metal-doftande slinga, är en fantastiskt stark avslutning på en riktigt bra skiva.

The Crown har överträffat sig själva.