När Bun B rimmar ”procrastinating” med ”let’s get this shit crack-a-lackin” i Trillionaire är man fast. Det är lite synd att T-Pain lägger refrängen på samma låt, där Bun B gör albumets fetaste verser, även om autotunandet i detta fall känns mer godkänt än på länge. Kanske till och med charmigt? Det är nästan en resa fem år tillbaka i tiden, då de första T-Pain-assisterade raplåtarna började dyka upp och man kunde digga melodierna istället för att störa sig på rösteffekten som blev olyssningsbar i samma stund som den tog över världen.

Buns speciella rapstil, den alldeles underbara, med de sega utdragningarna av punchlinens sista ord gör det svårt att misslyckas. Att ha förväntningar uppe i skyn inför nya plattor med mannen som har blivit Houstons mest respekterade emcee sedan Scarface är givetvis naturligt. För att man ska bli ytterliggare imponerad krävs det en hel del. Och Trill OG är en hel del.

2Pacs rappa vers passar väl inte helt till somriga Right Now, som Trey Songz felfritt sjunger skön R&B på. Det är visserligen något som man är van vid eftersom den största delen av Pacs diskografi består av låtar som plockats ihop långt hans död. Right Now gästas även av en lysande saknad Pimp C, och låten utgör trots det gissningsvis svåra ihopsättandet skivans bästa gruppinstats.

Ridin Slow är hur Bone Thugs-N-Harmony skulle låta om de var långsamma söderrappare. Det är skivans lugnaste låt som Slim Thug lägger en liten guldkant på med sin korta vers.

En annan av skivans fem, sex bästa låtar är Speak Easy. Bun B slänger på ännu ett flow som man blir lycklig av och som går hand i hand med det levande bombastiska beatet. Twista utgör en härlig kontrast till den långsammare söderrapen när han gör som han alltid gör. Mellan verserna talar Bluesman Ceddy St. Louis i micken och bluesstaterna gör sig ytterliggare påminda.

Till slut bör jag nämna att DJ Premier har producerat Let Em Know. Beatet i sig är i vanlig Primo-standard, men med en rappare från Houston, Texas på det känns det ännu grymmare. Något som jag har längtat efter sedan Ludacris och Premier skapade total magi på MVP, från Ludas Theater Of The Mind.

Negativt med Trill OG är dess för många gäster. Både de tråkiga (till exempel Drake) och roliga är överflödiga. Jag älskar Young Jeezy och det han gör på intensiva Just Like That är grymt bra, men det är ändå Bun B jag vill höra lägga den hooken. Gästerna gör dock ingen egentlig skada. Det är lite trist när de tar över men låtarna tappar inte i fethet.

Trill OG är en skiva som är ett ruskigt nöje att lyssna igenom. Första låten, sista låten och allt därimellan är grymt bra hiphop. Södern regerar. Det här är kanske det jämnaste album jag har hört i år. Hade topparna varit något högre hade även betyget blivit det. Helnöjd ska man ändå vara, för här har vi en skiva som man kan lyssna på nonstop i en vecka eller två eller tre utan att tröttna.

Countin’ Money (Feat. Yo Gotti & Gucci Mane)