Backstreet Brit Funk tells the story of the underground scene in the UK when punk and disco were giving way to a new blend of jazz, soul and funk, heavily influenced by the American big hitters of the day but re-worked by the UK pioneers for the British dancefloors.

Den sammanfattningen säger ungefär det mesta om Z Records brittiska skivbackssafari. Det här är en samling med den musik som reste sig när dammet efter discokolossens kollaps lagt sig där i början av åttiotalet. Discokraschens överlevare, och för den delen punkens skadeskjutna offer, stapplade fram utan att ha en självklar formel att forma sig efter längre. Resultatet blev ett årtionde av som en gång för alla sköt håll på alla vattentäta genreskott och som bubblade av kreativitet och nya musikaliska riktningar. Postpunk, New Wave, Hiphop, Electro – genrer föddes i ett sällan skådat tempo. I New York och London sökte discon och punken varandras tröst, ett äktenskap som bland annat finns dokumenterat genom samlingsserien Disco Not Disco.

När nu Z Records ger ut Backstreet Brit Funk är det inte första gången som bolaget tittar i backspegeln. I diskografilistan finns samlingar som The Soul of Disco och Destination: Boogie. Vad alla de här uppräknade samlingarna, plus serier som Disco Spectrum, har gemensamt är att mannen bakom dem alla heter Joey Negro. Och Z Records är hans egenägda lekstuga.

När det handlar om arkeologiska gärningar i discons till synes bottenlösa källa finns det få, om ens någon, som kan mäta sig med Joey Negro. Det är inte bara det att han har en osviklig smakkompass, han lyckas dessutom varje gång rota fram rariteter som knappt ens de riktiga discoskallarna hört talas om. En ny Joey Negro-samling kan få självutsedda discoexperter att kasta sig ut på eBay eller vända upp och ner på alla backar hos den lokale skivhandlaren med samma desperata blick som kan ses hos bokhandelsbesökare minuterna efter det att nobelpristagaren i litteratur har tillkännagetts.

Och den här gången är det Joeys hemland som hamnar i strålkastarljuset. Och som alltid finns här gott om nya bekantskaper för mig.

Visst finns det bekanta namn. Freeez, 52nd Street, MBT och The Cool Notes. Samlingens två mesta höjdpunkter var också tidigare favoriter: China Burtons You Don’t Care (About Our Love) (i en version lite omklippt av Joey) och framförallt Hudson Peoples Trip to Your Mind. Men så finns det alltså en väldig massa annat. A collection of the UK’s finest underground soul, jazz, funk and disco, där användandet av ”underground” är mer än ett ord som lät bra i titeln.

Samtidigt sätter undertiteln också fingret på det lilla problem jag har med Joeys senaste samling. Det här är inte en ren discosamling, det är en samling som utforskar just det som föddes ur och influerades av discon – men också av den tidigare musikhistorien. Det är därför inte särskilt förvånande att Incognito återfinns som ett av namnen. För på Backstreet Brit Funk hörs tydliga spår av det som några år senare, när åttiotalet precis hunnit bli nittiotal, skulle få epitetet Acid Jazz och för en tid vara ungefär det hippaste som fanns, med skivbolaget Talkin’ Loud och namn som Jamiroquai, Brand New Heavies, Galliano, Young Disciples och just Incognito. Jazzgitarrer, orglar, blåssektioner och basgroovande.

I sina bästa stunder kunde acid jazz vara enastående groovefester. I sina mindre roliga stunder blev det groovefester som gick lite överstyr och där groovet fick ta över stereon på bekostnad av melodier och refränger. Är man melodiejunkie som jag betyder det förstås att saker och ting fick slagsida av ett slag som inte riktigt funkade för mig.

Precis samma sak återfinns på Backstreet Brit Funk. När tyngdpunkten ligger i de jazzigare eller funkigare regionerna, inte sällan instrumentalgroovande regioner, så konstaterar jag att det är snyggt och inte sällan just groovigt. Men att det däremot är något som fattas. Till och med rätt briljanta Trip to Your Mind lider av sin tiominutersversion.

Inte helt oväntat är det vi dansar in närmare discons hjärta som jag fångas. Bland mina potentiella framtida namndropparkandidater finns Savannas huvudgungande handklappsboogie Never Let You Go med sitt scatsolo, Style X:s blåsdrivna No Secret Affair och E.S.G.-minnande Feel the Real med Adrenalin. Och så de tidigare bekantingarna: MBT:s You Know Too Much, mitt emellan Dancing in Outer Space och Expansions, 52nd Streets Express och The Cool Notes I Wanna Dance (ja, mycket för att gitarrmelodin är plockad rakt av från B.B. & Q. Bands On the Beat). Då är samlingen Joey Negro-bra. Problemet är att den inte är Joey Negro-bra hela tiden.

Nu låter det kanske som att Joey nästan ger oss en enda lång dikeskörning. Så är förstås inte fallet. Om man bortser från det rent skivhistoriska värdet, det vilar lite Northern Soul över samlingens småobskyra sammanslutning, så är det fortfarande väldigt snygg jazzfunkdisco större delen av tiden. Går man dessutom igång på groove mer än låtar och melodier sitter förmodligen Backstreet Brit Funk som en smäck – särskilt när allt avslutas med en funkflöjt på årets första grönbete.

För egen del har Joey Negro skämt bort mig lite för mycket med samlingar av löjligt hög klass att jag ska gå igång riktigt lika mycket som jag skulle vilja. Den här gången.