Recension
- The Love & War MasterPeace (Deluxe Edition) (album, aac) Raheem DeVaughn
- 2010
- Jive/Zomba
Finaste soulen
Lyssna
Etiketter
Av alla soulsångare är Raheem DeVaughn den kanske mest förbisedda. Han har länge lidit risken att gå till historien som refrängsångare, hans gästspel hos hiphopens stora är många och övertygande. Han borde ha ett par flyttlådor fyllda av gentjänster vid det här laget.
På mäktiga dubbeln The Love & War MasterPeace skriver han av ett antal IOU’s. Trots det känns inte albumet direkt överlastat av gäster, sju av tjugosju spår har en gäst. Kanske förstärks det av att det här handlar om nästan två timmar musik. Tillräckligt mycket för att göra mig sällskap hela vägen från hallen till kontoret.
Det är ett gott betyg att jag aldrig tänkt tanken att två timmar är för mycket. Jag som brukar gnälla så snart en skiva passerar 43 minuter.
The Love & War MasterPeace är DeVaughns starkaste giv hittills och om det finns någon sorts rättvisa kommer de här låtarna skänka honom rikedom och framgång.
Raheem DeVaughns soul är mjuk och följsamt svängig. Lika lyxig för dansgolvet som för sängkammaren och vid samlingen inför protestmarschen. DeVaughn rör sig med samma självsäkerhet mellan det förföriska och öppet politiska som någonsin Marvin Gaye.
De flesta låtarna bär en produktion signerad en inte helt obekant vinylsamlare vid namn Kenny Dope. Och även om allt låter mer modernt än retro finns hela tiden en tydlig röd tråd genom den mjukaste delen av soulhistorien. Oavsett om det handlar om Curtis Mayfield, D’Angelo eller Ne-Yo.
Självklart finns ett par flörtar med hiphopen. Ludacris och Wale dyker upp i skivans två första låtar och Bun B bland det som skulle kunna kallas bonusspåren.
I Nobody Wins a War bjuder Raheem DeVaughn in till något som närmast är att likna vid ett neosoulens mästarmöte. Här ställer sig Jill Scott, Bilal, Anthony Hamilton, Algebra, Chrisette Michele, Shelby Johnson, Ledisi, Citizen Cope, Dwele, Chico DeBarge och Rudy Currence sida vid sida i sångbåset i en nästan åtta minuter lång antikrigslåt. Den enda som saknas är väl egentligen den ständigt frånvarande D’.
Det enda som egentligen inte faller mig i smaken är dansklubbiga Lose Control där Kenny Dope påminner om sitt förflutna som houseproducent. Det är ett spår som mest känns malplacerat här.
Men det är som sagt inte gästerna som gör den här skivan. Det är Raheem DeVaughn, och för all del Kenny Dope, som bär den. Besökarna blir aldrig mer än påminnelser om allt han gjort vid sidan av den egna katalogen.
Publicerad: 2010-06-29 00:15 / Uppdaterad: 2010-06-29 00:20
2 kommentarer
Bra recension, blev sugen på att kolla upp den även om jag vet att jag inte gillar det. Fördomar ska man vårda ömt så de inte försvinner.
#
Grym platta!
#
Kommentera eller pinga (trackback).