Det verkar som om Leela James aldrig ska träffa riktigt rätt. Hennes album brukar vinna arbetssegrar över mig.Fast ibland undrar jag om det inte är av ren utmattning jag till slut håller upp och hyllar dem. Jag ger dem ofta fler lyssningar än jag vid första intrycket skulle tro att de förtjänar. Så efter ett tag sitter de där. Men när de lämnar mina spellistor återvänder de sällan. Utmärkta vid envist lyssnande. Alltid med behovet att skala bort åtminstone något spår som får mig att må lite illa.

Den goda nyheten 2010 är att inget på My Soul får mig att må illa.

Den dåliga att väldigt lite får mig att gå i taket.

My Soul är istället, på gott och ont, Leela James allra jämnaste skiva. Den öppnar med en stötig hiphopsouldänga på en uppspeedad Millie Jackson-sampling. En förbannad påminnelse om att Leela James inte är någon nykomling i det här spelet vi kallar soul. Men hur aggressiv James än försöker låta går det inte att komma ifrån att låten känns passé redan vid första lyssningen.

Lyckligtvis blir det bättre. För även om Leela James är ett energiknippe på scenen som vet precis hur man river ner huset med funk gör hon bättre ifrån sig som förförisk soulsångerska eller när hon med stor möda tyglar kraften i ett politiskt ställningstagande.

Bäst är den förförarduetten Mr. Incredible – Ms. Unforgettable tillsammans med Raheem DeVaughn. (Har jag berättat hur övermäktigt hans senaste dubbelalbum The Love & War Masterpeace är? Inte? Det borde jag.) Lika bra fast på ett helt annat sätt är glittrigt stökiga Party All Night som kommer att funka på mitt mentala dansgolv varje kväll hela sommaren. För att inte tala om sockersöta romantikern Tell Me You Love Me, hur skulle jag kunna stå emot den?

Det är en trio låtar som jag hoppas hittat in i Leela James liveset om jag får chansen att se henne igen.

Till nästa skiva hoppas jag att hon låter bli att försöka sig på hiphopsoulen. Det tåget har redan blåst förbi henne för länge sedan. Bättre då att sikta ordentligt bakåt i soulhistorien.