Ungefär som de tidigare spekulationerna runt Monarchy och deras identiteter fanns det en hel mängd teorier om Silver Columns. En smygcomeback av Erasure alternativt en Bronski Beat-återförening (på Yes and Dance finns ju trots allt en låt med titeln Brow Beaten, vilket på vissa håll tolkades som en ledtråd) var förmodligen de mest populära teorierna. Nu var (givetvis) så inte fallet. Silver Columns utgörs dock av två inte helt okända namn; Adem Ilhan (soloartist under eget namn och tidigare kollega till Kieran Hebden i Fridge) och Johnny Lynch (Pictish Trail). Tillsammans har de tagit ett ganska långt steg ut ur sina folkiga vardagstofflor och gett sig sjutton på att göra en skiva högenergisk, polerad electropop.

Som gjort för att spotta på.

Vid en andra eftertanke är kanske steget ändå inte är så långt. Silver Columns har, liksom kollegorna i Hot Chip väldigt organiska rötter (dessutom har man ännu en gemensam faktor i nördstatusen), och skulle mycket väl kunnas tänka omvandla Yes and Dance i en orgie av blåögd soul (om än en med smutsiga barfotafötter och med texter om måsar), även om jag helst slipper något dylikt. Själva ljudbilden är inte heller speciellt långt ifrån Hot Chip (Yes, and Dance är ett paradexempel), även om man inte är lika skickliga på intrikata, knasiga rytmer. Yes and Dance rymmer få komplikationer.

Få är dessutom de riktigt omedelbara spåren. Eller, snarare, de stora spåren. Yes and Dance lider genomgående av formel 1A-problematik, något som inte lättar före skivans två sista låtar, Heart Murmurs och Way Out. Den förra är en subtil casanova som närmast påminner om Postal Service, den senare en snabbt växande snöboll à la Animal Collective. Det är här, när Silver Columns kliver lite snett, som de är intressanta. Annars är de inte alls obehagliga, men tyvärr inte heller speciellt givande. Kanske behövs det ett par skivor under bältet för att de ska växa till sig. Kanske har de bara gett sig på något som de gjort bäst i att låta bli.