Det var ett tag sen man sprang benen av sig efter ett Damien Jurado-släpp. Förra albumet Caught in the Trees var enkelt och smått träigt men hade några trevliga spår. Jag släppte Damien Jurado helt. Jag trodde inte på någon ny Ohio eller Ghost of David. Men så började snön smälta, The National sjöng om Ohio och Damien Jurado om Arkansas.

Arkansas blev vårens mest spelade låt. Saint Bartlett blev något att se fram emot. Arkansas är sockersöt, nästan dansant och alldeles, alldeles för kort. Jurados förmåga att blanda sött och svart förmedlas på ett sätt som saknas länge.

Saint Bartlett består av i stort sett bara starka spår, från själfulla visor till svarta uptempo-melodier. Tillsammans med snillet Richard Swift har Jurado producerat ett album med lågmälda detaljer och ett egensinnigt anslag. Spår som inledande Wallingford och Kalama ha ren skarpare ton. Mer lågmälda Beacon Hill och Harborview tar längre tid att börja tycka om. Lätta vinster via vackra ballader funkar inte i Jurados fall. Han är snarare intressant när det tillkommer mer detaljer, mer vändningar i melodin och arrangemangen. Just det är det gott om på Saint Bartlett. Det susar, det pillas med förstärkare och det är både kreativt och återhållsamt på trumpallen.

Inledande Cloudy Shoes och fantastiska Throwing Your Vioce är albumets starkaste spår. Med Jurados röst växer Throwing Your Vioce för varje lyssning. Det känns angeläget att se honom live igen. Det var många år sedan sist. Det är dags att återvända till Damien Jurado.