På väg till festivalområdet bevittnade jag för första gången en fransk svensexa. Den bestod av ett gäng män på ett torg som gapade till högljudd handklappning. Brudgummen var utstyrslad som Super Mario och bar omkring på en likkista i miniatyr.

Konserterna är koncentrerade till kvällarna så det är ett par timmars intensivt lyssnade och springande till nästa spelställe. Därför är det irriterande när Richard Hawley kolliderar med Peter Hook. I programmet står att Peter Hook ska göra en hommage till Joy Divisions Unknown Pleasures. Det är 30 år sedan den här veckan som Ian Curtis bestämde sig för att han inte ville leva längre.

Med tanke på Peter Hooks tidigare framträdanden blir man lätt orolig – och nyfiken. Hela kvällen i spegeltältet är vigd åt Hacienda. Det gamla Hacienda är dött och begravet – tack vare ekonomisk nedgång på 80-talet och IRA-bomber (lyckligtvis bombade de bara fula betongbyggnader och inte kulturhistoriska sådana (kan inte någon lokal terroristgrupp göra detsamma i Sverige, till exempel Rosenlund i Göteborg?)) och slutligen regeneration.

Ett nytt Hacienda har dock uppstått och flyttat till Clermont-Ferrand för en kväll. Så kommer Hook och hans vänner ut på scenen och det står klart att han tänker köra hela albumet igenom. Mangla hela albumet. Av någon anledning stod jag kvar hela spelningen. Kanske för att det är det närmaste jag någonsin kommer komma en Joy Divisionspelning utan en tidsmaskin. Bara när de gjorde Love Will Tear Us Apart som extranummer fick jag till slut nog och lyckades se slutet av Richard Hawleys spelning som innehöll sågspelande. Bara det räddade kvällen. Jag hade mycket hellre sett Stephen Morris genomföra hela albumet på solotrummor. Jag dras till att säga samma sak Ian Curtis sa till Tony Wilson första gången de träffades.

Festivalens enda svenska bidrag är JJ. De är något extra live. Fantastisk musik. Extraordinärt framträdande. Elin sjunger och Joakim står i ett hörn med en handduk över huvudet, ibland tar han upp en gitarr och tittar på den, sedan viskar han saker i hennes öra. Min europiska kollega var förundrad och förklarade det som att hon måste sagt till honom att de måste gå och spela ”Nej, jag spelar TV-spel” säger han då. ”Här är en ectasytablett, kom så går vi” säger hon och han säger ok.

Band of Skulls var kvällens behållning. Råös.