dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Band of Horses: Infinite Arms
Infinite Arms (album, mp3) Band of Horses
2010
Brown Records/Fat Possum/Columbia
6/10

Stadigt bakom ratten

Lyssna

Sök efter skivan

Band of Horses överraskar ingen. Infinite Arms ligger som ett streck över asfalten, rusande mot solnedgången. Ben Bridwell, shotgun i stor cowboyhatt med känslorna på utsidan, Phil Ek rör inte en min där han sitter stadigt bakom ratten och bandet tätt sammanklämda i baksätet, tajta och anonyma. (Förutom basisten, i wifebeater och vit hatt, som ser ut att vara direkt plockad ur Guitar Hero).

Band of Horses tredje fullängdare är lika stor och mastig som föregångarna. Lika snygg och välregisserad. Men på Infinite Arms finns inga skratt eller skrytsamt bredbenta poser. Den är mest där. Utan att göra särskilt mycket väsen av sig.

Albumet är så anpassat till sitt syfte att, visst, det fyller det väl. Det finns förmodligen ingen som hade velat ha något annat än just det här. Band of Horses ska vara välpolerade och maffiga. Men det saknas ändå någonting på Infinite Arms. Det där mellanåt nedtonade, det snudd på akustiska och nåt förbannat engagemang någonstans i musiken.

Band of Horses har satsat alla korten på det snygga. Låtarna som lyfter taket. Musiken är så anpassad till allsång att allsången i de flesta spåren finns med från början.

Nog om det. Låtmässigt känner man igen Band of Horses på Infinite Arms. Albumet svävar någonstans mellan arenarocken och countryn. Det är snällare än både Cease to Begin och Everything All the Time. Ben Bridwells röst är mjukare och får mer hjälp av de obligatoriska körerna och stämmorna. Stråk- och orgelarrangemang ligger i bakgrunden och smyger.

Det plattas till melodimässigt och flyter lättare förbi. Ingen av låtarna på albumet har en särskilt stark karaktär. Det finns ingen No One’s Gonna Love You eller The Great Salt Lake. Däremot finns det rena popdängor som oväntade Dilly och mer närgångna Evening Kitchen, en låt som är det där akustiska avbrottet som trots att det finns där inte märks till en början. Blue Beard och For Annabelle är typiska spår som snart försvinner.

Det tar lång tid att hitta nyanserna på Infinite Arms. Och ibland vet jag inte ens om de finns där. Låtarna i sig är så anonyma mellanåt. Men de kommer hålla Band of Horses flytande ett tag till.

Maria Gustafsson

Publicerad: 2010-05-23 00:00 / Uppdaterad: 2010-05-20 22:31

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #5594

8 kommentarer

Jag har aldrig förstått mig på storheten med Band Of Horses.

Medlem 2010-05-23 02:42
 

Funeral är en av de mest sorgsna och fantastiska låtarna någonsin. Få alltid en tår i ögat när jag hör den.

Gabbagabba Oregistrerad 2010-05-23 08:08
 

Niet: De har enbart lyckats med skriva ett fåtal bra låtar på varje album. Kanske en del av förklaringen?

Medlem 2010-05-23 09:32
 

Ok men kanske lite för mycket skägg för min smak.

Hälften Man Hälften Kaka Oregistrerad 2010-05-23 14:57
 

Jag håller med om att det inte finns nån rökare som Great Salt Lake eller No One’s gonna Love You och det är kanske inte lika drängrockigt, men i övrigt tycker jag att det är sviiiinbra. Skägg och stråkar och Bens vackra röst. Fint!

Catrin på fredaxbloggen Oregistrerad 2010-05-24 22:59
 

”I en värld med bättre smak är Band of Horses en av de största banden”

Mulle Oregistrerad 2010-05-25 20:00
 

http://doomsdaysjesus.wordpress.com/?s=band+of+horses

domedagsjesus Oregistrerad 2010-06-18 14:23
 

[...] Band Of Horses Infinite Arms [...]

Era bästa skivor 2010 | dagensskiva.com Oregistrerad 2011-01-21 07:59
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig