Ett av mitt livs märkligaste konsertupplevelser var när jag för sista gången såg The Hellacopters. Det var som om hela kroppen hade svårt att förstå vad som hände. Den ville inte inse att det här var slutet.

Historien om Imperial State Electric måste på sätt och vis börja där. För hur man än vrider och vänder på det var The Hellacopters synonymt med Nicke Andersson. De maskerade bara som grupp. Han var den ende som var oersättlig.

I Imperial State Electric hymlas det inte. Här är Nicke Andersson uttalad envåldshärskare med en skock rock’n'roll-arbetare inhyrda från musikerförmedlingen. Gamla bekanta och kompisar från förr. Lojala följare som dragit det tunga lasset som förband eller stått vid kejsar Anderssons sida i andra sammanhang förut.

Det är så klart helt omöjligt att lyssna på Imperial State Electric utan att tänka på The Hellacopters. Slående är att bara en knapp handfull av låtarna här hade känts naturliga i ‘copters-kostymen. Formerna för rocken är friare, svängarna är vidare och bredden rikare.

Det är svårare att generalisera materialet, men om jag ändå ska ge mig på ett försök och utgå från riksbekanta Hellacopters så drar Imperial State Electric snarare i riktning mot powerpop än garagerock. Det sagt självklart med tydlig Anderssonsk touch. Många av greppen känns igen, om det är bra eller dåligt beror mest på din relation till Anderssons bakkatalog.

Här finns basgångar som Gene Simmons skulle mörda för. Handklapp som ställer sig längst ut på de största arenorna med Carola-fläkten på lämpligt avstånd. Här finns tidigare oskrivna Beatles-rökare bredvid några av de finaste rocktrummor jag hört på år och dag. Självklart också ett par raka och enkla stänkare som inte tar några som helst omvägar till den obligatoriska armen i luften.

Jag är och förblir en trogen undersåte i Nicke Anderssons kejsardöme. Det är inte heller något att hymla med.