Till en början känns det rejält överraskande att bolagschef Ben Watt valt Pain Disappears som Buzzin’ Flys första ”riktiga” artistalbum. Bolagets tidigare fullängdare har varit antingen samlingar eller remixskivor som även om de över tid rört sig från djup fyllig mjuk house till de senare släppens betydligt mer avskalade och technofierade uttryck absolut inte skvallrat om den här inriktningen.

Den franska DJ-duon Mlle Caro (Caroline Laher) och Franck Garcia grundar sin musik kring ett i grunden elektroniskt skelett där torra minimala beats och pumpande dansgolvsbasar driver på och så långt är inget förvånande. Men över det bygger de på med ringlande gitarrslingor, de ledsnaste av stråkar, storslagna pianofigurer, mollstämda melodier och förvandlar allt till slut till vackert melankolisk pop.

Några gånger, i de två instrumentala mellanspelen Lost och No Name, släpper de loss i ren och skär klubbmusik och bjuder på högklassigt glittrig techhouse med siktet inställt spikrakt mot dansgolvet. Där är de också musikaliskt närmast det man lärt sig förknippa Buzzin’ Fly med. Men i övrigt jobbar Caro och Garcia med lika delar romantik som elektronik, popsnickeri och dansmusik.

Det är någonstans när man inser det som överraskningen upphör att vara just det och istället blir logik. För det Watt har gjort är egentligen bara att sluta cirkeln som han och Tracey Thorn började rita med Everything But The Girl och skivor som Amplified Heart och Walking Wounded. Caro och Garcias debut använder exakt samma grepp, tematik och känsloläge fast allt uppdaterat till nutid. Och med ens framstår kopplingen mellan Pain Disappears och Buzzin’ Fly som ett subtilt litet genidrag av Watt.

Men även om beröringspunkterna är påtagliga är skillnaderna precis lika tydliga. Den mest väsentliga är att Caro och Garcia, där EBTG kom från finstämd gitarrpop, har precis rakt motsatt ingång genom sin bakgrund inom klubbmusiken. Hur vemodigt snygga popmelodier de än får till i stunder som dystert suggestiva No One och lika oemotståndliga Always You, som presenteras både i originalversion och Ewan Pearsons mastodontremix, känns det ofta för repetitivt och idéfattigt för att engagera riktigt fullt ut. Att de dessutom tenderar att dra ut på låtar trots att de går på tomgång och textmässigt levererar plattityder på en fransk engelska som åtminstone för mig är lite svår att ta på allvar gör också att helhetsintrycket får sig en onödig törn.

Onödig då det finns väldigt mycket att gilla med Pain Disappears. Förmågan att snickra ihop minnesvärda melodier, hitta intressanta musikaliska kopplingar mellan genrer och ett till stora delar eget sound, allt det har de. Caro och Garcia är onekligen något stort på spåren och har precis alla förutsättningar att bli en sensation. De är inte riktigt där ännu men med lite varsam styrning framöver, varför inte från förslagsvis Watt själv, kan det här bli precis hur bra som helst.