Man kan väl inte säga att Kiss formkurva pekade uppåt när 80-talet närmade sig sitt slut. Visst kan jag känna nostalgisk värme inför album som Asylum och Crazy Nights, kanske till och med förstå att någon håller dem kär. Men Hot in the Shade får nog ändå ses som den slutgiltiga spiken i glamkistan och det hårdsprejade hårsvallets era för Kiss del.

Inför inspelningen av Hot in the Shade spelade Gene Simmons in demos tillsammans med Eric Carr och Tommy Thayer medan Paul Stanley satte sina tillsammans med Bruce Kulick och Eric Singer. Thayer, som idag sköter sologitarren i Kiss, gör dessutom redan här debut som låtskrivare i Kiss-familjen som medkompositör på två spår.

Hot in the Shade står ut som Kiss längsta studioalbum någonsin med 15 låtar som klockar in på strax under timmen. Var det något Simmons och Stanley förhoppningsvis lärde sig var det att mer inte alltid är mer. Det är till och med så att det skulle krävas en rejäl ansträngning för att plocka ihop ett hyggligt tio låtar starkt album av det här.

Det som tydligast utmärker materialet är att det lider av svårt följa John-komplex. Kiss visar med all önskvärd tydlighet att de inte har någon som helst idé om vart de vill musikaliskt med albumet. Rise to It låter inledningsvis som ett försök att skapa en Wanted Dead or Alive à la Bon Jovi, men slutar som en rak hårdrocker. Read My Body är pinsamt nära Def Leppards Pour Some Sugar on Me.

Albumets första singelsläpp var en ganska anskrämlig låt Paul Stanley redan hade hunnit ge bort till Bonnie Tyler, Hide Your Heart. Att den dessutom var på väg ut eller möjligen redan fanns ute i versioner från Ace Frehley och Robin Beck är mer märkligt än ett bevis på att det skulle vara en låt med kvaliteter.

Jag får leta ganska noga för att hitta saker jag gillar på Hot in the Shade, men det finns ett par ljuspunkter. Generellt handlar det om Gene Simmons bidrag. Prisoner of Love och Love’s a Slap in the Face är två avslappnade historier med ett buffligt groove jag verkligen gillar. Och vore det inte för rockhistoriens vidrigaste blås skulle Cadillac Dreams vara en riktig hit.

Stanley fick en monsterhit i balladen Forever som skrevs tillsammans med Michael Bolton. I mitt facit förklarar låtskrivarpartnern varför jag vill slå sönder högtalarna så fort jag hör tonerna av eländet. Att den sålde riktigt bra är den enda rimliga förklaringen till att den faktiskt spelats live långt in på 00-talet.

Den mest minnesvärda stunden rent musikaliskt på Hot in the Shade är annars Eric Carrs debut som sångare på ett studioalbum. Little Caesar är för all del ingen märkvärdig låt, men den fäster åtminstone och stannar kvar i minnet. Det är mer än man kan säga om det mesta här.