Jag tror att det är den jävla eländiga kylan som är anledningen. Vintern som aldrig släpper taget och metrologer som pratar om frost fast det är maj. Som dessutom säger att sånt här kan vara fullt normalt den här tiden på året.

Skitsnack. Det är har aldrig varit en sådan här eländig och långdragen vinter sedan hedenhös.

Jag tror det är därför som det helt plötsligt dykt upp ett gäng solsprittande pärlor som inte kan få nog av den iberiska halvöns slögungande house. House som väckts ur sin tidignittiotalsdvala helt enkelt därför att det, paradoxalt nog, aldrig någonsin vill bli vår. Du ska inte tro det blir vår om inte nån sätter fart.

Alldeles nyss var det spanska Delorean som gav oss antivårens så här långt bredaste leende med sitt Subiza-album. Den här gången kommer tonerna från betydligt mer nordliga breddgrader. Tromsø, Norge, närmare bestämt. Det är åtminstone där som Per Martinsen har sina rötter. När han inte ger ut musik tillsammans med Aggie Peterson under namnet Frost (här gör vi en konstpaus för att konsumentupplysa om att såväl Amygdala som Love! Revolution! är väl värda att upptäcka) så är det Mental Overdrive som gäller på namnbrickan.

Och det är dessutom, precis som i stora delar Subiza en tidsresa som står på programmet. En resa till det sena åttiotalets ljudkulisser, närmare bestämt. Eftersom 00-talet i stort och helt varit åttiotalet version 2.0 är det förstås inte särskilt förvånande. Definitivt inte i dansfacket och heller inte i det nybaleariska facket. Det låter ganska exakt som att My House både till titel och sound kunnat lega på en Tanzhouse-samling anno 1989. Och enligt bakgrundsinfon är det faktiskt precis vad det här är: en tjugo år gammal låt. Eller åtminstone något som föddes för tjugo år sedan – en låt som hamnade på ett DAT-band som hamnade i en låda som glömdes bort ända till dess att Martinsen flyttade till ny studio.

Med en basgång plockad från ESGs Moody, med Larry Heardig 303-slinga, åttiotalshousepercussion, bubblande keyboard och förstås ett klassiskt metallhousepiano som rullar fram som ljumma strandbränningar är My House ganska precis exakt vad jag behöver nu. Vi pratar långtifrån om något enastående banbrytande här, men det är däremot musik för djupfrysta sinnen.

Lite tyngre och lite mjukare i kanterna blir det när Mental Overdrive gör gemensam sak med landsmannen Rune Lindbæk i en lite omstöpt version. En version som dessutom får lite mänsklig sångvärme från Anneli Drecker (Bel Canto, Röyksopp). När sedan Boska kastar sig över materialet händer en hel del jämfört med originalversionen och det studsar rätt långt från såväl originalversionen som Martinsen/Lindbæk-mixen. Fortfarande väldigt trevligt, men inte riktigt i nivå med dessa två. Fast å andra sidan: med tanke på hur överjävla bra de två versionerna är finns det sämre måttstockar.

Nu hoppas jag bara att My House lämnar promostadiet snabbt som attan, gå under tiden in och lyssna via länken i kommentarsfältet nedan. Även om My House säkerligen kommer till sin allra bästa rätt i, säg, augusti, så är det nu den mer än någonsin behövs.