Southamptons Band of Skulls har skapat sig en stadigt växande hype med avstamp i två (om än diametralt olika) vampyrhistorier; en låt på New Moon-soundtrack, och en annan (givetvis titulerad Blood ackompanjerade en sexscen i True Blood. De har jämförts med The Kills och White Stripes till döddagar.

Och det är inte svårt att se liknelsen. Band of Skulls spelar en väldigt oengelsk sorts rock, de är ofta långsamma, avskalade och rätt så bluesiga och primitiva i sättet. Ständigt denna blues. Grunden till allt. Följaktligen kan ett band som Band of Skulls aldrig riktigt låta dåligt, eller omodernt. De förvaltar sina influenser väl och skapar sig genom detta det fastast tänkbara fundament.

Bandet är en trio, där Emma Richardson och Russell Marsden delar på sånginsatserna, vilket skapar dels ett stimulerande växelspel och möjlighet till mikrofondialog, dels förser lyssnaren med något mer dynamiskt än bara vanlig muskelrock. Höjdpunkter är hitpotentiella Bomb, den sprättiga I Know What I Am och ovannämnda bluesiga slow jammet i Blood.

Det som står lite i vägen för ett högre betyg till Band of Skulls är det faktum att trots att de bygger på en väldigt bastant grund, sällan riktigt bränner till på det sätt som just White Stripes, eller blir lika originella. Ansatsen är väldigt god, men räcker inte riktigt till.