Redan på 2008 års förstlingsverk Vår del av stan lade Masshysteri ribban skyhögt och flyttade fram positionerna gällande svensk punk. På självbetitlade uppföljaren fortsätter man på den redan inslagna vägen. Och det är helt jävla vansinnigt bra!

Det första man slås av när man tar del av Masshysteri är att ljudbilden är något tamare än tidigare. På gott och och lite mindre ont, där trycket från förra skivan till viss del försvinner men vägs upp av ett fantastiskt låtsnickeri som bevisar att punken inte alltid behöver dra upp allt på max.

Att samtliga inblandade är gamla i gemet är välkänt och går att läsa om här och det är ytterst befriande att få ta del av punkrock som känns viktig, vital och vanebildande. Man förädlar Buzzcocks-flörtarna på ett hedervärt sätt och i Dom kan inte höra musiken hittar jag årets refräng – ja, kanske till och med årets låt. I Satans barn tas intensiteten ner och samspelet mellan gitarristen Robert Pettersson och basisten Sara Almgrens sångröster har aldrig låtit bättre. Ett samspel som för övrigt genomsyrar Masshysteris samtliga utgivna låtar. Pettersson ingick tidigare i Invasionen men hoppade av, i all samförstånd, för att fokusera helt på Masshysteri. Bra beslut.

Varför skulle jag bry mig om att smälta in?
Att det sticker i dina ögon gör mig ingenting, du kommer ändå alltid vara blind.
Jag vill leva mitt eget liv, dö min egen död.
Men allt har sin tid,
du har gått vilse i din sinnesfrid.

Låt dom hata oss så länge dom är rädda.

Ovanstående är saxat ur Låt dom hata oss och det är ingen risk att Masshysteri blir ett hatat band. Konstigt vore det annars. Ett band som lägger passningar till Magazine är ett band som bör äras. Låter det dessutom så här bra hamnar det på årsbästalistan direkt.