Om någon hade frågat mig om hemmavist för Tanto Project när jag första gången hörde Perfect Colors så hade svaret blivit Naked Music. Musiken ligger på precis samma våglängd som den typ av house som blivit synonym med Naked Musics artister och samlingar: solnedgångsdränkta och levande tongångar precis i gränslandet mellan svalt sofistikerad klubbhouse och basvarm deep house avsedd för verandan och hörlurarna som när Blue Six och Miguel Migs gör den. Den musik som förpackats på samlingar som Nude Dimensions och Bare Dimensions. Sång som på öppnande Perfect Color får mig att tänka på Lisa Shaw.

Med andra ord precis den illusion av värme och sandstränder som så desperat behövs när snön bestämt sig för att ännu en gång vräka ner kallare och blötare än tidigare. När den nedkylda cykelturen hem från jobbet tar mig förbi löpsedlar som konstaterar att det här är så mycket normalt aprilväder det kan bli, fast vi alla vet att just den här aprilmånaden är mörkare, längre och jävligare än den någonsin varit förut. I år också.

Men nu är det alltså inte Naked Music som står skriven på etiketten. Inte heller någon genremässig släkting som OM Records. Istället är det för mig tidigare okända Phonokol Records som är avsändaren – ett skivbolag som tydligen har funnits sedan 1982 och som enligt den egna webbplatsen sedan det tidiga nittiotalet blivit den främsta oberoende etiketten… i Israel. Och denna udda nationalfågel i min egen musikaliska katalog är också ursprungslandet för Tanto Project. Sedan 2004 har Erez Keynan, Gil Fux och DJ:n Gal Brami skapat musik under det gemensamma namnet, men det är alltså först nu, som så ofta i dansmusikkretsar, som musiken samlas på ett album. Till sin hjälp har de tagit ett antal olika sångerskor, men också gitarrister, saxofonister och andra musiker. Kort sagt handlar det om ett organiskt, lätt jazzdoftande housesväng mellan balaeriskt och ibizianskt. Inte sällan med stänk av de södra delarna av den amerikanska kontinenten, men samtidigt hela tiden lite distanserad i sina svala poser.

Det här betyder att musiken, som i fallen Naked Music och OM Records, fungerar alldeles utmärkt både på väldigt låg och rätt så hög volym. Musiken funkar dessutom också i just albumformatet. Däremot, även här precis i likhet med Naked Music och OM, gör den snyggt välputsade ytan att musiken inte lämnar de mest bestående av intryck när man väl lyssnat igenom Perfect Colors. Det blir också svårt att i efterhand plocka ut de enskilda låtarna. Uppdelningen på skivan, med de långa versionerna på den första cd:n och de kortare radioversionerna på den andra skivan (inklusive bonusar en houseifiering av Gazebos italo-klassiker I Like Chopin och en rätt otäckt version av Bob Marleys Jammin’ i Bob Sinclar-kostym) känns också lite onödig. Även om skiva två på det stora taget är en bonusskiva hade det varit ett snyggare paket att nöja sig med de tio låtarna på skiva ett.

Men allt gnällande om format och bristande låtprofiler till trots: känslan jag får när jag lyssnat klart är att jag vill lyssna igen. Visst, kanske beror det till stor del på att det någonstans i känslokrocken mellan vemodet och karnevalsolskenet som Perfect Colors bjuder på gömmer sig det desperata hoppet om en sommar någon gång, någonstans.

I så fall kan Perfect Colors vara världens just nu mest livsnödvändiga album.