Vid det här laget är det nog bra många gånger man läst lätt självgoda, barnsligt överförtjusta kommentarer om ”men vad ÄR det i vattnet där längs kusten egentligen?!” med anledning av pop-Göteborg. Just detta skikt av västkusten är jag måttligt intresserad av, däremot börjar det nu kännas befogat att utropa detsamma vad gäller ett av stadens andra ansikten. Det går rimligtvis inte att förneka att Alleycat har en hel del intressant på gång just nu.

The Don Darlings’ albumdebut är genomgedigen, och det är egentligen bara att ta av sig hatten. Över 12 spår går färden genom dammig, whiskeyindränkt country, blues och ett par stänk rockabilly och punk, hela tiden med den röda tråden intakt. Deras gråsvarta americana rider på legenden, idén, om Amerikas bakgård; det storslagna i det nedslitna. Nick Caves mördarballader hade förmodligen låtit ungefär så här om han varit född på andra sidan Stilla Havet (och låtit bli Berlin och heroinet).

En av de saker som skiljer The Don Darlings från många av de som försöker ge sig på att simma i samma ström, är hur man lyckats med bluesens och countryns traditionella historieberättande; The Reverends vassa, cyniska humor är ständigt närvarande i historier som The Downfall och Bukowski Mornings, och det är svårt att tvivla på hans påstående My tongue is razor sharp//I’m gonna fuck you up i Fucked Up. Hans karaktärer bryr sig inte om märket på flaskan, pantsätter sina gitarrer och ägnar förmiddagen åt att iaktta kackerlackorna som kilar fram och tillbaka över golvet. Må så vara att bildspråket är minst lika blankslitet som bardisken, men det är tillräckligt dubbeltydligt för att bli trovärdigt.

Förutom generation efter generation av bluesmen kan man på The Shortest Straw även höra en aning mer nutida barytoner som Mark Lanegan och den framlidne , samtidigt som the Mad Daddy Lux Interior i någon av sina dystrare inkarnationer uppenbarar sig vid ett par tillfällen, även om hans Cramps för övrigt inte har något med Don Darlings att göra.

Förhoppningsvis får jag turen att se The Don Darlings på scen någonstans i framtiden. För är de hälften så bra som på skiva räcker det längre än de flesta.