Vid det här laget är det nog bra många gånger man läst lätt självgoda, barnsligt överförtjusta kommentarer om ”men vad ÄR det i vattnet där längs kusten egentligen?!” med anledning av pop-Göteborg. Just detta skikt av västkusten är jag måttligt intresserad av, däremot börjar det nu kännas befogat att utropa detsamma vad gäller ett av […][...]

Enmansband kan tendera att bli parodiska, oavsett om det rör sig om den bokstavliga varianten eller en kamouflerad sådan. Av naturliga skäl finns inget utrymme för variation. Franske, faktiske soloflygaren King Automatic har dock sakta men säkert makat sig runt detta faktum, och i nuläget har han i sin besittning en riktigt mångsidig nisch på […][...]

Jag såg aldrig The Cramps live. Det känns som att det lämpligaste sättet att börja den här dödsrunan skulle vara en konsertanekdot, en illustration av kraft, vansinne och passion. Många sådana finns det följaktligen också, men ingen av dem är min. Den relation jag skapat till The Cramps kommer för alltid att förbli platonisk. Någon […][...]