No Mixtape är 28 spår långt och tar en timme att lyssna igenom, de flesta spåren är runt två minuter långa. Trots att Bun kör igenom så många låtar har mixtapet ett homogent sound. Han har valt beats med tung bas och rockinfluenser, samt några av årets populäraste instrumentaler. Och med sin pondus tar han både Snoop och Jay-Z när han ger sig på I Wanna Rock och On To The Next One.

Musiken är skönt omixad så att rösten alltid ligger snäppet för högt, och det gör sig oerhört bra i den här formen. Bun har micken hela tiden. Det går snabbt mellan låtarna, och det är så fyllt av energi att det fullkomligt maler på. Vad man än ställer mot No Mixtape blir det krossat. Det här är en vibrerande show i rå rap. Bun B är en konstnär.

Det är många punchlines och mycket skryt. Som jag har sagt tidigare så är det ofta den lättsamma och fria känslan som är charmen med ett mixtape. Så är det verkligen här. Bun B rappar som en kung, han är en kung. Här vill man inte ha tänkvärda eller välskriva texter, de kommer antagligen få på kommande plattan Trill OG där de passar in bättre. Här vill man ha precis det som Bun B ger en. Pigg, felfri, spontan och genuin rapmusik.

Bäst är Mr. Hit That Lick, Stupid Trill och främst One King, som är en av de låtarna som sticker ut mest. Där lugnar beatet ner sig, och Bun B visar att han kan få allting att passa till hans egensinniga rapstil.

När Bun brummar fram rappen med sin härliga Texas-dialekt är det nästan så att man överger östkusten helt för södern. För bara ett par år sedan var det livliga diskussioner överallt över hur sydstatshiphopen var riktigt illa ute, men i år känns den hetare än allt annat. Och Bun B är, som alltid, en av de som går i främsta ledet.