Paul Stanleys kvävda, försiktigt stegrande, woo-oo-ooo-ooo-ooo, de närmast syntetiskt torra trummorna och det där omisskännliga öppna riffet från Mark St. John som vill, men inte får, ge mer. Heaven’s on Fire var låten som en gång för alla tog Kiss tillbaka till toppen efter att ha snubblat på mållinjen ett par gånger eller åkt helt vilse minst lika ofta sedan den första gyllene eran tagit slut i samband med inspelningarna av soloalbumen.

Vän av ordning skulle säkert vilja plocka fram hits som New York Groove, I Was Made for Loving You, Shandi, I Love It Loud eller rent av Lick It Up. Det finns så klart poänger i ett sånt resonemang (särskilt som den där discobiten är en av Kiss största framgångar någonsin), men jag vill nog ändå hävda att Heaven’s on Fire var något alldeles extra. För där I Was Made for Loving You var ett kommersiellt lyckat snedsteg stakade Heaven’s on Fire ut en tydlig ny riktning för Kiss. På sätt och vis också för den samtida hårdrocken när den i ett slag gjorde Desmond Child till den mest eftersökta låtskrivaren i branschen.

Animalize markerar också starten för en era i Kiss historia där Paul Stanley fullständigt tar över som bandledare. Gene Simmons är vid den här tiden mer intresserad av att hitta lyckan i Hollywood och lägger just det här året mer energi på inspelningen av Tom Selleck-drivna actionrullen Runaway än att spela in musik med Kiss. I praktiken kommer han in till studion för att spela och sjunga på sina egna låtar, fyra av de nio spåren på albumet. Jean Beauvoir från The Plasmatics spelar basen på åtminstone tre av de resterande låtarna.

Trots att bandets fokus som enhet och sin musik var minst sagt splittrad och att man gjorde ett ganska misslyckat försök att bända in en tredje gitarrist i formen är slutresultat oväntat potent. Många av låtarna har överlevt tidens tand förvånansvärt väl, och bortsett från Eric Carrs fjösigt producerade trummor är det bra bett i ljudet. Frågan är om inte det här ändå är den osminkade erans allra starkaste album (med möjlig konkurrens från Revenge)?

Låtarna har en hög lägstanivå och det är väl egentligen bara andrasingeln Thrills in the Night som inte åldrats så där alldeles väl. Det som förvånar mig mest är att Simmons bidrag, som kom lite med vänsterhanden, är så pass vassa. En låt som Murder in High Heels har till exempel ett skönt otvunget häng som är svårt att motstå. Kanske gynnades hans bidrag av avsaknaden av eftertanke och fokus?

Paul Stanley har fortfarande gott tryck i piporna och hans låtar kommer bättre till sin rätt här än på mer metalliska Lick It Up och Creatures of the Night. Stanley var sannolikt den i bandet som trivdes allra bäst under det glittriga och glammiga 80-talets hårmetalliska år. Tyvärr, får man väl säga så här i efterhand, skulle det visa sig att han efter den lyckade artistiska ledning i arbetet med Animalize fick lite väl fria händer under resten av 80-talet, men det är en helt annan historia.