Paul Stanleys kvävda, försiktigt stegrande, woo-oo-ooo-ooo-ooo, de närmast syntetiskt torra trummorna och det där omisskännliga öppna riffet från Mark St. John som vill, men inte får, ge mer. Heaven’s on Fire var låten som en gång för alla tog Kiss tillbaka till toppen efter att ha snubblat på mållinjen ett par gånger eller åkt helt […][...]