Recension
- Disco Diva Delights vol. 1 (album, cd) Samling
- 2009
- Ambassador's Delight
Dy-no-mite!
Lyssna
Externa länkar
- Skivbolagets webb
- Skivbolagets myspace
- Lyssna
- På Junos sida går det att lyssna på ljudklipp.
Varje gång jag tror att jag kan skymta början på det som skulle kunna vara början på början på slutet – botten i tunnan – under min årslånga vandring genom sjuttio- och åttiotalsdiscons spretiga flora så lyfter jag på någon orörd hög och hittar ytterligare några paralleldimensioner.
En utgivningstakt som knappt kan matchas av internets församlade bloggmusikanter.
Inte sällan dyker de nya bekantskaperna upp genom föredömligt skivbacksgrävande discofanatikers försorg. Discopärlor som får nytt liv genom olika typer av samlingar, mer eller mindre tematiskt förpackade. Det är precis vad Stevie Kotey gjort på Disco Divas vol. 1.
Kotey gav förra året ut alster under namn som Afrobutt och Soirée (den senare tillsammans med Max Essa). Men framförallt var det Kotey som 2008 gav oss den eminenta italo-samlingen Disco Italia – Essential Disco Classics 1977-1985. När han nu väljer att fokusera på en nog så viktig ingrediens i den magi som var och är ”disco” – de kvinnliga rösterna – är det med andra ord höga förväntningar. Förväntningar som också drivs upp av skivbolagets programförklaring i anslutning till samlingen: ”Ambassador’s Reception doesn’t do mainstream! So you won’t find Donna or Gloria here my darlings”.
Mainstream-discon är till största del förstås helt fantastisk. Det vet alla. Men när man sedan länge tappat koll på vad som är upp och ner på discotrippen är det alltid roligt att stöta på nya bekantskaper. Okända namn.
The Wonder(land) Band, Venise, Dee Dee, Top Secret, Kathi Baker, Black Hole och Toni Van Dyne är alla namn jag hunnit med. Men den stora behållningen för en sån som mig är förstås alla nya namn jag kan lägga till i den underbara – men smärtsamt frustrerande och ständigt växande – kolla-upp-disco-listan.
Typ julafton.
Så är samlingen något för dem alla som inte nördat in sig alltför hårt i ett discohörn? Ja, för alla som gillar disco i sin ursprungliga form är det definitivt något att upptäcka. Här finns stökigare och funkigt oputsade stunder som Anik De Luks He’s Dyn-O-Mite, Dee Dees cover av I Put a Spell On You i Santa Esmeralda-kostym, Supernature-basgång i Venise The Mistery With Me, rymddisco med Black Hole och Satin & Greens Tony Green-producerade
Att i discosammanhang fokusera just på kvinnorna är på sätt och vis helt självklart – samtidigt som det trots allt är förvånande att det inte gjorts i större omfattning. Där populärmusiken fram till dess pratat om politik så var discon politik i praktiken på så många plan. Det var musik som rev murar mellan hudfärger och klass, som utmanade sexuella tabun på löpande band, som föddes bland och dominerades av USA:s minoriteter och som lät kvinnorna få utrymme. En genre där den vite heterosexuelle mannen fortsatte vara en minoritet även efter det stora kommersiella genombrottet.
Visst skulle man kunna gnälla över att samlingen inte är helt renodlad – det dyker upp manliga röster både här och där – men det är bagateller så obetydliga att de egentligen inte finns.
Delights, sannerligen. Nu hoppas vi bara att ”vol. 1″ verkligen är precis det – den första i en serie.
Publicerad: 2010-04-08 00:00 / Uppdaterad: 2010-04-07 22:10
2 kommentarer
lovely
#
Mög
#
Kommentera eller pinga (trackback).