Åtta år hade hunnit gå sedan Lovers Rock. Sade själv hade hunnit få barn, Stuart Matthewman hade arbetat med Maxwell på Maxwell’s Urban Hang Suite och uppföljaren Embrya och Stuart, Paul S. Denman och Andrew Hale stillade skivsläppsabstinensten genom att ge ut ett album utan gruppens sångerska – då under namnet Sweetback.

Åtta år. I populärmusikens värld är det ungefär en evighet.

Men så blev det dags att samla sig igen. Göra ett nytt album. Och varför ändra ett vinnande koncept? Dags att plocka ihop samma allstar-team som tidigare. De fyra gruppmedlemmarna. Studioföljeslagaren Mike Pela. Körsångaren Leroy Osbourne. Stråkarrangören Nick Ingham. Fotografen Albert Watson, som bland annat tog bilden på omslaget till Love Deluxe och som dessutom regisserade videorna till Feel No Pain, Kiss of Life och Cherish the Day från samma skiva. Videoregissören Sophie Muller, som stod bakom videorna till Nothing Can Come Between Us, Turn My Back On You, Love Is Stronger Than Pride och No Ordinary Love.

Tillsammans skapade de den musik och den visuella kostym som skulle komma att definiera Sade när världen precis landat i ett nytt årtusende.

Sophie Muller regisserade videon till King of Sorrow och tog sedan hand om utformningen av hela den efterföljande turnén. Albert Watson tog återigen omslagsbilden och gav oss därmed ett av de vackraste skivkonvolut som gjorts. Allt det här var förstås viktiga delar. Men det var trots allt det som hände i studion som var det allra viktigaste.

När Lovers Rock landade sopade skivan fullständigt undan benen på mig. Det gör den fortfarande.

Lovers Rock var albumet som Sade målmedvetet jobbat sig fram mot ända sedan debuten med Diamond Life 1984. Alla de delar och element som funnits med under resans väg, eller i vissa fall bara antytts, föll här på plats samtidigt.

By Your Side, förstasingeln som jag tyckte var lättviktig när den kom men som vuxit till sig, med sina känsla av soulcountry. Flow, med sitt akustogitarrhiphopbeat med lika delar lägereld och betongdamm toppad med fantastiska vokalarrangemang. King of Sorrow, fortsättningen på berättelserna i Jezebel och Pearls med en hotande vass elgitarr som långt bort kämpar mot mjukheten hos övriga instrument och mot Nick Inghams svävande stråkar. Slave Song med sin dubbiga gospelbön, via Maxwells Embrya, och sina förbisvischande scratchexplosioner. Mörka Immigrant med sin ståbas, sitt stela How I Could Just Kill a Man-beat och sina vackra stråkar. Däremellan olika varianter på det sound som Sade gjort till sitt eget.

Och så förstås albumets allra vackraste spår: Somebody Already Broke My Heart, med sin rymdsvävande keyboardmattor, sin orgel, sina ekande dubtrummor och sina knasterexplosioner. En stämnings- och ljudmässig tvilling till förra albumets Bullet Proof Soul.

Here I am, so don’t leave me stranded
On the end of a line, hanging on the edge of a lie
I’ve been torn apart so many times
I’ve been hurt som many times before
So be careful and be kind

Somebody already broke my heart
If someone has to lose, I don’t want to play
Somebody already broke my heart
No, no, I can’t go there again

Trots att det egentligen handlar om en lycklig Sade, en Sade som funnit kärleken, är det samtidigt en så sprött sårbar människa som blottar sin själ, livrädd för vad som kan hända. Ett krampaktigt grepp om det sista halmstrået.

När vi hinner fram till albumets sista spår, näranog lika innerliga och vackra It’s Only Love That Gets You Through med sin gospelhälsning till den andra sidan graven, känns det som att Lovers Rock är ett slags bokslut. En sammanfattning av vad Sade är och har varit. Om sagan om Sade slutat med Lovers Rock och It’s Only Love That Gets You Through hade det varit en värdig målgång. Flaggan i topp och ett av de bästa album som spelats in.

I nära nog ett decennium skulle det verka som att det var precis här och så det slutade.