När Maxwell spelat in sin debut Maxwell’s Urban Hang Suite hamnade den på hyllan i ett år innan den gavs ut. Detta trots att skivbolaget skickat in Stuart Matthewman, en fjärdedel av Sade, för att styra upp saker och ting. Skivan, en koncepthistoria till råga på allt, sågs helt enkelt inte som hittig nog.

När den till slut släpptes bevisade Maxwell’s Urban Hang Suite motsatsen, även om framgången förmodligen förvånade alla inblandade, inklusive Maxwell och Matthewman.

Efter framgången med debuten och den efterföljande MTV Unplugged-liveskivan blev det så dags för album nummer två, med mer eller mindre samma uppställning som ettan. Maxwell, Matthewman och Mike Pela, Sades ständige följeslagare i studion. Men istället för att casha in på framgången och spela in ytterligare ett retrodoftande neosoulalbum ville Maxwell prova nya vägar. Resultatet blev Embrya. En titel som Maxwell själv lär ha förklarat som ”an approaching growing transition thought to be contained but destined for broader perception”.

An approaching growing transition thought to be contained but destined for broader perception. Precis den oneliner som ett skivbolag vill ha till sin marknadsföring.

Om Sony tog sig för pannan när de hörde Maxwell’s Urban Hang Suite lär det inte ha varit något i jämförelse på hur de ansvariga måste ha reagerat när de hörde Embrya – ett album som får Maxwell’s Urban Hang Suite att framstå som ett under av radiovänlig kommersialismpop.

På sätt och vis förhöll sig Embrya till sin föregångare på samma sätt som Sweetbacks debut förhöll sig till Sades utgivningskatalog. När ”de andra tre” Sade-medlemmarna spelade in sitt Sweetback-album handlade det mer om stämningar och ljudlandskap än om välpaketerade och avgränsade låtar av klassiskt populärmusiksnitt. Likadant är det på Embrya. Svävande arrangemang, som ibland är så finlemmade att de hotar att upplösas av minsta drag, lagda ovanpå basgångar som egentligen knuffats alldeles för nära högtalarna. Basgångar som hämtade från Jamaicas mörkaste källarlokaler, med alla balansinställningar utslängda genom rutan. Men så framförallt Maxwells falsett och intrikata röstarrangemang som motvikt, en motvikt som också kliver fram i form av smekande stråkar och stillsamma pianon. Den riktning som kunde tydas på Sades Love Deluxe-album, tillsammans med bitar från Sweetbacks debut – falsettfiltrerad genom ett Maxwell-raster.

Men Sade-parallellerna till trots är Embrya i allra högsta grad Maxwells album. Precis som på föregångaren är Stuart Matthewman inblandad i tre av spåren: Downdeep: Hula, Know These Things: Shouldn’t You och Gravity: Pushing to Pull. Och framförallt den sistnämnda blir en brygga mellan å ena sidan Love Deluxe (främst gitarrerna från No Ordinary Love) och Sweetback och å andra sidan det album som Sade skulle komma att spela in två år senare (med sin dubdjupa och baktaktsantydande rytm och basgång). Visst märks både Matthewmans handlag i de spår han är inblandad i på de två första Maxwell-skivorna – och att han och Sade även influerat Maxwell – men Matthewmans kontakt och arbete med Maxwell skulle även komma att sätta sin prägel på Sades kommande album.

Men som sagt. Mer än något är Embrya ritad efter insidan av Maxwells huvud. Och det är en fascinerande, innerlig och vacker resa. Att plocka ut enskilda ögonblick är svårt, det är som helhet de blir mer än sina respektive delar – något så idag ovanligt som ett album. Men visst: Everwanting: To Want You to Want, Downdeep: Hula, Matrimony: Maybe You och Eachhoureachsecondeachminuteeachday: Of My Life är lågmäld quiet storm-soul av modernt snitt när den är som allra vackrast och varmast som kan få vilket misärdag som helst att verka lite mindre misärartad. Kopplingarna till sjuttiotalets giganter, som var så tydlig på debutalbumet, är inte längre lika självklara, men det är fortfarande en fortsättning på och en hyllning till deras arbete.

Det är däremot inte en lika självklar fortsättning på Maxwell’s Urban Hang Suite. Embrya är ett sökande album. En I Want You snarare än en Let’s Get It On – säkerligen till skivbolagets förtret. För även om Embrya alls inte sålde illa kunde albumet inte matcha framgångarna från debuten. Förmodligen berodde en del av framgångarna med Embrya mer på Maxwell’s Urban Hang Suite och MTV-inspelningen än på Embrya självt. Oavsett vem som sedan höll i taktpinnen när inriktningen inför nästa album bestämdes – Maxwell eller skivbolaget – så var tredje albumet Now en tillbakagång till ett mer traditionellt r&b-spår, En säkerligen bidragande anledning var att Maxwell fick sin största singelhit Fortunate 1999, en låt skriven av balladmästaren R. Kelly.

Men när Embrya kom är det fortfarande 1998. Och Maxwell skapade sin så här långt bästa skiva i karriären – en skiva som dessutom är ett av nittiotalets allra största soulalbum.

Ett måste i skivsamlingen.